Kamil Abdul Kadiv Weiss, 34, har tre barn. Han bor i sin födelsestad Halabja i den kurdiska delen av Irak.

När han var 14 överlevde han den kemiska bombattacken mot staden, men han väntar fortfarande på operationen som ska ge honom synen tillbaka, och på medicinsk hjälp med att andas, eftersom lungorna har slutat fungera till 80 procent.
– De flesta fäder vill inte att deras barn gifter sig med någon som varit med om gasattacken, för de vill inte ha sjuka barnbarn. Mitt första barn var dött, men än så länge syns inget på våra tre andra, säger Kamil Abdul Kadiv Weiss till Metro.

1988 genomförde Saddam Hussein det som kallas Anfalkampanjen mot kurdiska byar och små städer i norra Irak. Målet var enligt de flesta bedömare att utrota oppositionspartiernas fristäder på landsbygden och tvinga kurderna att dö eller inlemma sig i det arabiska samhället.
– Saddam bombade hela dagarna, så det var natt när vi vandrade upp i bergen för att ta oss över gränsen till Iran. Då kom den kemiska attacken. Alla blev blinda och vi tappade bort varandra, säger Kamil.

Kamil var medvetslös i sex dygn. När han vaknade var han på sjukhus i Teheran. Hela kroppen var brännskadad och full av blåsor. Det dröjde ytterligare 20 dagar innan han kunde se.
– När jag fick tillbaka lite av synen bestämde jag mig själv för att bege mig tillbaka till Halabja och leta efter min familj. När jag kom dit fick jag veta att ingen fanns kvar.

Halabja ligger bara en mil från gränsen till Iran. Kamil fick höra att det fanns en stor kyrkogård för dem som dött i gasattacken.
– Det var som miljoner gravar, men jag vet fortfarande inte om mina föräldrar ligger där. Det fanns inga namn, säger Kamil.

Han och hans fru Shilan sitter på golvet i sitt betonghus, som egentligen är ett stall. Yngsta barnet Ginan sitter i pappas knä. Shilan gråter medan Kamil berättar.

Kamil håller på att förlora all syn igen. Han har svårt att fästa blicken och kan inte se mig när jag sitter på andra sidan rummet.

Han behöver en ögonoperation för att inte bli blind – men enligt hans läkare är den för komplicerad för irakisk sjukvård.
– Läkaren säger att jag måste åka till Europa. Men det kostar flera hundra tusen dollar och jag har inget visum, så det kan jag bara drömma om.

En annan livshotande skada som Kamil brottas med till följd av nervgasen är förstörda lungor. Han har förlorat 80 procent av sin lungkapacitet. Men han är långt ifrån ensam om problemet. I dag väntar 69 invånare i Halabja på akut sjukvård som inte finns att tillgå.

Flyktingar i sitt eget land

FÖRSTÖRELSE. Shorish Camp är ett läger som samlar överlevande från Anfalkampanjen. De är flyktingar i sitt eget land. Till lägret, som ligger utanför Sulaymaniyya, fördes främst kvinnor och barn när omkring 4 000 kurdiska byar förstördes av Saddam 1988.

I dag bor de flesta kvar på den avsatta marken. Barnen har vuxit upp och Shorishs befolkning har blivit större.
– Vi har inget vatten. Var åttonde dag får vi en dunk av de sociala myndigheterna. Den ska delas av alla, och redan efter en kvart är allt vatten slut, säger en kvinna med flera barn.

På golvet i sin mammas betonghus ligger Ronak Aziz, 19. Hon har varit svårt sjuk i fem år.
– Det är en ovanlig sjukdom. Vi kallar den ”röda vargen”, säger mamman Yejran Muhab.

Hon berättar att Ronaks njurar sakta slutar fungera. Hon blir uppsvälld, och när blodet blir orent skadas även hjärnan.
– Medicinerna är jättedyra. Vi har inte råd att köpa dem hon behöver, säger Yejran Muhab.
Utanför betonghusen är marken kal, torr och platt. Pojkar i olika åldrar spelar fotboll och skockas kring oss som är gäster. De är minst 50 stycken.