Fakta: Zaatari

Zaatari började byggas 2012. Nu är det ett av världens största flyktingläger med runt 80 000 syriska flyktingar.

Till en början var det ett tältläger, nu bor flyktingarna i containrar, en per familj.

De mest basala behoven som skydd, mat och tak över huvudet är täckta. Det finns avlopp, vatten och elektricitet mellan 19.30 och 03.30. Det är ovanligt för ett flyktingläger, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, men avspeglar dels den levnadsnivå syrierna hade innan de flydde, dels insikten att lägret kommer att finnas i flera år till.

UNHCR försöker erbjuda utbildning och hjälp att få jobb. Jordanska myndigheter har gjort det något lättare för syrier att jobba, men det är fortfarande svårt. Jordanier och syrier konkurrerar också om samma jobb, vilket kan skapa konflikter.

Även om vissa delar av Zaatari på ytan ser ut som en stad och infrastrukturen förbättrats, vill varken UNHCR, Jordanien eller flyktingarna att lägret ska bli permanent, eftersom det inte ses som en långsiktig lösning.

Mitt i öknen i norra Jordanien bor 80 000 syriska flyktingar. De flesta har bott i lägret i flera år nu, precis som Adel, hans höggravida fru Yasmin och deras tre barn.

Förra hösten talade hela Europa om "flyktingkrisen" och hundratusentals flyktingar tog sig till Tyskland, Sverige och andra länder. I Jordanien sinade pengarna hos FN:s hjälporganisationer och man fick dra in matkuponger till var tredje syrisk flykting.

Frustrerande monotoni

I lägret fortsatte matkupongerna att betalas ut, men Adel, eller Abu Yousef som han kallas av alla, kommer ihåg att gasen ransonerades och att en del familjer blev helt utan. Annars var inte förra hösten värre än någon annan i lägret. För Abu Yousef började flyktingkrisen 2013 när han flydde från sitt hem fem mil söder om Damaskus för att slippa bli tillfångatagen. Då fanns hans fru och barn redan i Jordanien.

I lägret känner han sig säker, även om bombningarna i Syrien, 15 kilometer bort, hörs på nätterna. Men han känner sig frustrerad av att inte kunna jobba och han plågas av monotonin.

– Den dagliga rutinen är alltid densamma och det ekonomiska stödet vi får är inte tillräckligt, säger han.

En vanlig dag vaknar han vid åtta, hämtar vatten i den gemensamma vattentanken som delas av sex–sju familjer, äter frukost och umgås med barnen. På eftermiddagen går han den långa vägen till en av lägrets två stora mataffärer, på kvällen träffar han vänner och grannar eller ser på tv när elen slås på vid halvåtta-tiden.

Instängda

En av de saker Abu Yousef tycker är värst är instängdheten. Lägret omgärdas av stängsel med taggtråd och för att komma ut måste flyktingarna köa för tillstånd, ofta i 3–4 timmar. För att kunna flytta måste de ha en sponsor utanför lägret, någon som går i god för dem. Det har inte Abu Yousef.

Vissa dagar slår han följe med de många Zaataribor som utan tillstånd tar sig ut ur lägret för att jobba i det intilliggande jordbruket. De får 1 dinar (JD) i timmen, runt 12 kronor. Det är dåligt betalt för hårt slit, men det stöd på 20 JD per person och månad som alla får räcker inte mer än halva månaden.

– Det är ingenting. Vi får klara oss genom att låna pengar från vänner, familj och grannar, säger Abu Yousef.

Både han och frun Yasmin skulle vilja starta egen verksamhet, han som snickare, hon som frisör och sömmerska. Men en lokal kostar 600 JD, och de pengarna finns inte.

– Du måste ha mycket pengar för att kunna tjäna pengar här, konstaterar Abu Yousef.

Skapar liv

Ändå är det många som har startat eget. På huvudgatan, som döpts till Champs Elysées, är entreprenörsandan enorm. Där säljs grönsaker, tyger, kläder, cyklar, husgeråd, pizza och brudklänningar. Där finns slaktare, barberare och skräddare. 3 000 småbutiker och verksamheter allt som allt.

I flera av affärerna är det barn som jobbar. Det är visserligen sommarlov, men i många familjer måste barnen hjälpa till att dra in pengar. Barnarbete är en sak som oroar FN:s flyktingorgan UNHCR, som är en av parterna som driver lägret, en annan är att flickor gifts bort tidigt och därför inte går i skolan.

I Zaatari finns åtta skolor, som är helt överbelastade. Skolorna kör dubbla skift med flickor på förmiddagarna och pojkar på eftermiddagarna. I varje klass går 80–100 barn.

Abu Yousefs barn har inte börjat skolan än, men han hoppas att de ska utbilda sig och bli läkare eller ingenjörer. Helst hemma i Syrien. Han är medveten om att hans hemland är något annat än det han lämnade. Sönderbombat och med människor med tunga erfarenheter av krig, Men han vill ändå tillbaka. Frågan är bara när.

– Det beror på Guds vilja och världens supermakter, säger han.