Fakta: Ann-Helén Laestadius

Född: 1971 i Kiruna. Hon har en samisk mamma och en svensk pappa.

Bor: I Solna, men hon räknar fortfarande Kiruna som sitt riktiga hem.

Bibliografi: Debuterade 2007 med "Sms från Soppero". Hon skrev sedan tre böcker om renskötarkillen Henrik och storstadstjejen Agnes: "Hej vacker, "Ingen är som du" och "Hitta hem".

Fakta: Kirunaflytten

Brytningen av järnmalm i gruvan Kirunavaara gör att marken deformeras och sjunker. Förändringarna närmar sig nu själva staden vars centrum ska flyttas cirka tre kilometer. LKAB har utlovat en investering på 3,73 miljarder kronor för att utveckla den nya stadskärnan.

Det gamla stadshuset ska rivas och ersättas av ett nytt som nu håller på att byggas. Nytt bibliotek och ny simhall ska också byggas. Före 2021 ska den gamla kyrkan monteras ner och flyttas öster om den nuvarande kyrkogården.

Nattetid hörs sprängningarna nere i gruvan och ibland skakar marken till. Det är sättningar som uppstår i berget. Även om LKAB försäkrar att man har total kontroll sprider sig skalven numera genast vidare på sociala medier där folk skämtar om dödshål och ras men faktiskt också är rädda på riktigt, berättar Ann-Helén Laestadius.

– Särskilt om man är i Kiruna och ser sjunkhålen som uppstått nära gruvan.

I sin nya roman låter hon Maja bära sorgen och vreden över att familjens hus ska bort. Maja bor i ett av de gamla bläckhornen – gamla trähus och gruvarbetarbostäder från 1900-talets början som enligt Laestadius hyser "Kirunas själ". Precis som i verkligheten är det bara en bråkdel av husen som ska flyttas och räddas till eftervärlden.

– För Majas del kommer det ut som något argt och ilsket, hon vet inte riktigt hur hon ska kommunicera det här. Jag tror att många kirunabor är arga, men det är också svårt att vara arg. Alla vet att utan LKAB finns inget Kiruna.

"Där hemma"

Laestadius, som i dag bor i Stockholm, har ägnat stor kraft åt förändringarna "där hemma". I reportageboken "Bromsgatan. Vi som bodde på gårdarna" samlade hon berättelserna från de människor som levt i trevåningshusen från 1960-talet där hon själv är uppvuxen. Husen är snart borta för alltid och det var under arbetet med den boken som hon förstod att hon var tvungen att skriva något skönlitterärt för att förvalta alla starka känslor.

– Många ville först inte sätta ord på det, jag kunde sitta och prata med folk i en eller två timmar innan de till slut sade att "nog är det ledsamt" och fick tårar i ögonen. In i det sista är folk väldigt praktiska, men när de väl började prata om det var många ledsna och det där tog jag intryck av. Det är ganska lätt att känslorna glöms bort.

Inget vemod

Majas föräldrar, liksom hennes mormor, kommunalpolitikern, känner inget större vemod. Om än kärleksfulla och engagerade står de först rådvilla inför dotterns rädsla och ångest.

– Jag vill inte generalisera men det är ganska macho däruppe. Man är gruvarbetare, åker skoter och jagar. Folk uppfattar sig som rätt starka och det är väl något som Maja bär med sig. Hon har en stark pappa och en stark mormor, alla är så kompetenta.

– För Maja handlar det kanske om ren dödsskräck, om att hon har svårt för den här förändringen och för själva mallen, att vara stark och tuff.