Det tog 58 dagar och flertalet övernattningar hemma hos 34 olika familjer. Vissa dagar har det varit över 50 grader varmt och andra har det snöat. När Kristina Paltén, 44, bestämde sig för att springa genom Iran var det för att utmana sina egna fördomar.

– Jag vill gärna ha en värld som bygger på tillit, nyfikenhet och tolerans där vi tänker på människor och kulturer som är annorlunda än oss. I dag händer så mycket i samhället som inte går i den linjen, jag tänker på bränder vid flyktingboenden. Men vad kan jag göra som löpare? Att stoppa in mig i ett muslimskt land ifrågasätter många fördomar, hos mig och hos människor runtomkring mig, och faktiskt hos iranierna själva. Det var många som inte trodde att det skulle funka men som nu fått en annan bild av sitt land, säger hon till Metro.

►LÄS MER: Kristina 44, ska springa 200 mil på 60 dagar

200 mil senare har Kristina klarat sig utan några större skador än skavsår, trots att hon sprungit i heltäckande kläder i 45-gradig värme. Framförallt har hon blivit positivt överraskad av det mottagande hon fått.

– Många har varit jätteglada och stolta över att jag valt deras land att springa genom. De ser det som en stor ära. En mulla har faktiskt tackat mig för att jag gjort löpningen. Han såg det som ett vänskapstecken mellan två nationer, två religioner och två kulturer.

– Jag har fått en tavla av kvinnor i en stad som tyckte jag visade på kvinnors styrka. Det har varit mycket tacksamhet, stolthet och glädje.

►LÄS MER: De ska cykla från Karlskoga till Phuket

Men allt har inte varit positivt. Under löpresan har hon även stoppats av polis flera gånger, ibland flera gånger om dagen. Hon vet också att den iranska ambassaden i Sverige hållit koll på hennes och följt hennes hemsida.

– En man anklagade mig för att vara spion och det var inte så kul att befinna sig i Iran och bli anklagad för det. En polis tyckte inte att min keps var tillräckligt och hotade med att sätta handfängsel på mig.

Trots dessa missöden säger hon att upplevelsen i första hand varit positiv. Den kommer att bli både bok och dokumentärfilm som släpps någon gång under nästa år. Det hon bär med sig av resan är det varma mottagandet.

– Det är vänligheten. Jag skämtade lite i dag med min vän Amir att det känns jättekonstigt att vara i Sverige igen. Ingen erbjuder mig frukt, ingen tar kort på mig, ingen tittar när jag går förbi. Det bestående intrycket är alla leenden som folk har gett mig.

►LÄS MER: Johan sprang så långt att benet gick av