Fakta: Erik den helige

Erik den helige (Sankt Erik, Erik Jedvardsson) var svensk kung några år på 1150-talet. Enligt traditionen dödades han i Uppsala 1160 under en strid med danske tronpretendenten Magnus Henriksson och dennes mannar.

Hans reliker har förvarats i Uppsala under alla sekler, först i Gamla Uppsala domkyrka och från 1270-talet i den nuvarande domkyrkan.

Erik ska under sin levnad ha byggt många kyrkor samt infört kristendomen i Finland. Hans maktbas var Uppland, men han kan ha haft sin hemvist i Västergötland.

Ganska snart efter sin död kom han att betraktas som helgon. Människor bad vid hans grav och berättade att de blivit friska.

Källa: NE, Uppsala universitet, domkyrkokaplan Lars Åstrand.

– Han har ju blivit mördad. Vi kan ju se det från skelettet, säger Sabine Sten, professor vid Uppsala universitet Campus Gotland, som lett det tvärvetenskapliga projektet med målet att få fram mer kunskap om kungens liv och död.

I helgonlegenden, även kallad Erikslegenden, framstår kungens död som både brutal och dramatisk. Där uppges att monarken blev omringad av fiender i Uppsala. När han föll till marken sårades han om och om igen tills han var döende. Därefter hånades han och fick slutligen huvudet avhugget av en dansk prins som ville åt tronen.

Minst nio hugg

Forskarnas undersökningar visar att benen har minst nio märken efter hugg som kungen fick i samband med döden.

Sju av huggen finns på benen. Däremot har inga skador hittats på revbenen eller det bevarade armbenet, vilket förmodligen betyder att kungen bar ringbrynja men att benen var mindre skyddade. På båda skenbenen finns skador som tillfogats från fötterna och uppåt, vilket tyder på att kungen då låg på magen.

En halskota har också huggits av, vilket inte kunde ha skett utan att ta av brynjan. Därför kan det inte ha skett under strid. Däremot bekräftar det ett mellanspel, som i legenden beskrivs som att kungen hånades innan han halshöggs. Och överhuvudtaget motsäger de dokumenterade skadorna inte uppgifterna i helgonlegenden som nedtecknades först kring 130 år efter kungens död.

Preliminära rön

Om kungens död var dramatisk, hur var då hans liv? Ja, undersökningarna ger belägg för att han var välnärd, kraftigt byggd och hade fått riktligt med motion. Hans diet var rik på insjöfisk, och det är troligare att han under sina tio sista år levde i Västergötland än i Uppsalaområdet.

Sabine Sten betonar dock att det är preliminära slutsatser och att det inte finns så mycket material att jämföra med.

– Vi får jobba vidare och bygga på med analyser, säger hon.

Forskare har också lyckats få fram dna-information ur proverna, och det finns hopp om att det ska kunna kasta ljus över kungens släkt. I relikskrinet finns 23 ben som verkar tillhöra samma person. Benen tillhör en man som var cirka 35–40 år vid sin död och 170 centimeter lång, och bentätheten låg 25 procent över dagens unga vuxna.

– Han föreföll ha varit vid god vigör när han mördades, konstaterar Sabine Sten.