För några år sedan gick jag till akuten för att se om jag borde ta något när jag höll på att tappa rösten. Som svar fick jag en veckas sjukskrivning, vilket läkaren antog att jag egentligen var ute efter. Jag förklarade att jag formellt sett inte fick sjukskrivas för heshet eftersom mitt huvudsakliga jobb var att skriva. Då sa läkaren att jag kunde ta sjukskrivningen ändå och använda den om jag ändrade mig.

2006 var sjukskrivning svenskare än sill och nubbe. Sverige – objektivt sett ett av världens friskaste länder – var ett av världens mest sjukskrivna. Hela 770 000 svenskar var långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Varje dag avskrevs 140 personer i praktiken från arbetsmarknaden för resten av livet.

Bara till liten del av detta handlade det om reell ohälsa. Sjukskrivningen grasserade i de regioner där det var svårt att få jobb. Genom att arbetslösa slentrianmässigt dumpades i en ohälsokolumn såg det ut som att Sverige hade en lägre arbetslöshet.

Det var en kostsam och oerhört brutal politik eftersom folk blev sjuka och mådde allt sämre psykologiskt av att vara borträknade, obehövda, utanför arbetsgemenskapen. Vi måste komma ihåg det när vi i dag bedömer den borgerliga regeringens förändring av sjukförsäkringen.

Regeringen har avskaffat den passiva förlängningen av sjukskrivningen och i stället prövas regelbundet om andra uppgifter eller yrken kan passa och ett ambitiöst system för rehabilitering är sjösatt. Sedan dess har långtidssjukskrivningarna halverats. Den insatsen hindrade i sista stund att arbetsmoralen och tron på allas förmåga bröt samman fullständigt i det här landet.

På vägen har regeringen också begått misstag, skapat förvirring om vad som gäller och skyllt ifrån sig på handläggare när det ett tag såg ut som att cancersjuka skulle tvingas arbeta. Det är illa och de förtjänar allt skäll de får för det.

Men jag ser hellre att de begår några misstag när de släcker en brand än att de låter det brinna – eller häller på bensin, som den förra regeringen.