I en debattartikel i DN skriver nobelpristagaren Arvid Carlsson och professorerna Elias Eriksson och Kristoffer Hellstrand att den tidigare alliansregeringens beslut om att öronmärka fem miljarder kronor till framstående lärosäten bidrog till att Karolinska institutet blev mindre benäget att utreda forskningsfusk i Macchiarini-fallet, eftersom de då riskerade att mista det årliga anslaget på 30 miljoner kronor.

"Vässat forskningspolitiken"

Lars Leijonborg, dåvarande forskningsminister och i dag Karolinska institutets ordförande, säger till TT att han inte håller med om någonting av kritiken som lyfts fram i artikeln, och att forskningspropositionen från 2008 är den han är mest stolt över i sitt politiska liv.

– Man ska inte kasta ut barnet med badvattnet. När man nu utvärderar vad som har gått snett så är det väldigt synd om vi gör oss av med viktiga principer, till exempel att Sverige ska kunna locka världsledande forskare till oss. Vi klassas som världens mest innovativa land, och ett skäl till det är att vi har vässat vår forskningspolitik, säger Leijonborg.

Lars Leijonborg återkommer flera gånger under intervjun till att det inte är den tidigare regeringens fel, eller "tävlingsarrangörens", att Macchiarini-skandalen uppstod.

– Det är som att säga till en OS-arrangör att de inte ska arrangera OS för att någon kan dopa sig, säger Leijonborg.

"Vetenskapsrådet valde"

TT: Blev lärosätena mindre benägna att upptäcka fusk när de riskerade att mista anslagen?

– Det är som att säga att USA inte borde införa tuffa utsläppsregler för att Volkswagen skulle kunna frestas att fuska.

Artikelförfattarna skriver att de prioriterade forskningsområdena som anslagen gick till hade bedömts på "oklar grund" av dåvarande statssekreterare Peter Honeth. Men enligt Lars Leijonborg valdes de prioriterade områdena ut av vetenskapssamhället.

– Det var faktiskt Vetenskapsrådet som i allt väsentligt pekade ut de här områdena, säger han.