Kan det vara så att vi äntligen är på väg att mentalt frigöra oss
från elfte september? För sju år sedan stannade världen till när
flygplanen flög rakt in World Tradebyggnaderna ­ och sedan dess har
det liksom varit skymning i världen. Det krig mot terrorismen som
Vita huset startade har världen över lett till inskränkningar i de
medborgerliga fri- och rättigheterna och i chocken efter illdådet var
det naturligtvis lättare att få igenom sådana inskränkningar även i
fredade länder som Sverige. När nya antiterroristlagar antogs i
riskdagen, egentligen specialbeställda från USA, hördes det inte
mycket protester. Politikerna visste att den rädsla som terrorhotet
skapat gav en god jordmån för att bygga en litet mer orwellsk
övervakningsstat.

Elfte-septemberhändelserna bidrog också till att knäcka den
vänstervåg som började ta form under nittiotalets sista år. I snart
tio års tid har nog många med mig haft en känsla av att vi levt i ett
slags permanent krigstillstånd: den mesta samhällskritiken har
ställts in. Men så, under de senaste veckorna, är det som om kedjorna lossnat på
allvar: Plötsligt full proteststorm mot den nya avlyssningslagen.
Hade den varit på tapeten för bara fem år sedan är det tveksamt om
protesterna blivit så starka. Och det är ganska oerhört: jag har hört
trettonåringar svära över en regering som ger det militära försvaret
rätt att gå in i deras angelägenheter på nätet. En generation som
självklart vuxit upp med nätets frihet kan inte svälja den
övervakningspolitik som nu genomförs och mycket riktigt har
protesterna och motståndet mot FRA ofta kommit från bloggosfären.

Men inte bara. I media har det ju emellanåt nästan getts en bild av att alla politiker är för denna avlyssning ­ bara några borgerliga riksdagsledamöter med ömt samvete lyfts fram för att de vågat gå emot sina partier en smula. I själva verket var alla tre oppositionspartierna motståndare till lagen, även den socialdemokrati som tidigare ­ under Perssoneran - gärna snällt seglat medströms i kampen mot terrorismen.

Vilka är då de rent politiska förlorarna? Jag tror det är de politiker med äkta liberal övertygelse som ännu finns kvar i Alliansen. Vart ska de ta vägen? Den från Washington påbjudna politiken slutar med att liberalismen långsamt förblöder och gör de sista frihetliga borgarna djupt politiskt hemlösa. I klartext: Högern
tar död på liberalismen.

+ Vår hundvalp leker i gräset. Katterna betraktar henne i smyg.
Jag ler åt livet.

– Det beklagliga skådespel som nu väntar när EU-eliten ska göra
om Irlands Nej till fördraget till ett Ja.