Metro

Jag steg upp före sex, åt grötfrukost, rakade mina fjuniga kinder och satte på mig en ny skjorta. För säkerhets skull tog jag en extra tidig buss och kom fram 45 minuter före utsatt tid. Mannen i receptionen bad mig vänta på redaktören som skulle vara min handledare under praktiken. Det var första gången jag var på en redaktion och när jag satt under lysrören i receptionssoffan försökte jag få fukten i handflatorna att försvinna. Till slut klev en senig man i sandaler in genom dörren. Han hade en mjällig men praktiskt kortklippt frisyr och en sliten t-shirt som han stoppat ner i jeansen. Min handledare hette Stig. Vi satte oss i kafeterian. Han inledde varje arbetsdag med att dricka kaffe och äta havrekakor, sa han. Sen talade han oavbrutet om orientering. Han frågade ingenting om mig men gav ifrån sig ett fnysande läte varje gång jag undrade något.  När vi kom upp på hans arbetsrum gav han mig ett block och två pennor. Så såg han mig i ögonen och sa att han skulle lära mig något angeläget.  ”Ha alltid med dig två pennor när du gör intervjuer”, sa Stig. ”Ifall bläcket tar slut i den ena.” Jag hade väntat mig något mer omstörtande men nickade som om jag lärt mig något viktigt. En förmiddag fick jag låna Stigs rum medan han var ute på uppdrag. När han kom tillbaka rynkade han på näsan och stirrade på papperskorgen, där jag lagt ett apelsinskal. ”Jag hatar apelsin”, sa han och sparkade omkull papperskorgen. Dagen därpå var han ändå ovanligt uppspelt. På kvällen skulle han på en stor middag på universitetet. Under lunchen cyklade han hem och bytte den blekta t-shirten mot en glänsande svart kostym. När jag på eftermiddagen kom tillbaka från en intervju hämtade jag en kopp kaffe för att sätta mig och skriva. På vägen från kaffeautomaten dök Stig plötsligt upp runt ett hörn.  Jag såg honom inte förrän det var för sent. Koppen dunsade mot hans bröst och slogs ur min hand. Det varma kaffet lade sig som en ljusbrun haklapp på hans skjorta. Han muttrade något ohörbart och försvann in på sitt rum medan jag hämtade papper. När jag torkat golvet öppnade jag hans dörr. Där stod Stig och vred ur slipsen i papperskorgen. En plågsam syn.  ”Du kanske ska ta det lite lugnt i korridoren”, sa han medan jag försökte undantränga hur fel det kändes att badda hans skjortklädda bröst med toapapper.  Efter två ansträngda veckor skiljdes vi åt. Han sa säkert något om artiklarna jag skrivit, men jag minns inte. Jag var för bedrövad över att min karriär förmodligen var körd innan den ens börjat. Sju år har gått sedan dess. Jag har haft flera chefer och mentorer som givit mig råd, några har varit oumbärliga, andra har varit dåliga. Jag har skrivit hundratals artiklar och gjort ännu fler intervjuer. När bläcket tagit slut har jag alltid haft en extra penna fastklämd på blocket. + Granta Den brittiska litteraturtidskriften Granta har precis gett ut det första numret av sin svenska utgåva.  – Konformismer I en otrolig intervju i podcasten Värvet sammanfattade Peter Wahlbeck livet: ”Det är väldigt roligt att leva på jordklotet men det är mycket samma hela tiden. Det är samma låtar på radion. Gång på gång spelar de den här Eye of the Tiger.”

När Justin Bieber var i stan i veckan startade samma neverending debatt som vanligt: Folk frågade sig hur bra det verkligen är för unga tjejer (åh, ständigt denna folkgrupp UNGA TJEJER) att, eh, ha idoler. För en månad sedan var stand-upkomikern Louis CK i Stockholm. ”Hur bra är det egentligen för alla dessa medelålders män som idoliserar en annan man så tydligt, får man inte en skev bild av världen när man som man inte ens kan ha en kvinnlig förebild?”, frågade ingen sig. ”Tänk om alla de här killarna hade lagt den här tiden på att göra något viktigt?”, twittrade ingen. ”Varför har inte dessa män lärt sig sluta att passivt beundra en annan man?”, var det ingen som skrev på debatt.svt.se. ”Amen det är ju unga tjejer som svimmar och blir helt hysteriska över en kille, är inte det lite skadligt ändå?”. Jovisst. Fast om vi ska prata om saker som är skadliga så tycker jag att vi kan prata om de medelålders män som står i timmar och köar för en Ipad Mini (Ipad jävla Mini, som om någon som inte titulerar sig sociala medier-expert någonsin haft ett behov av den) medan deras fruar och flickvänner sitter hemma och planerar NAMNGIVNINGSCEREMONI till lille Ludvig. För att inte tala om de om möjligt ännu mer skadade medelålders män som istället idoliserar sig själva och tycker att deras samtal om känslor är så viktiga att de absolut måste spelas in och släppas som podcast. Jag kan berätta om lite unga tjejer vars idoldyrkan gett dem både hopp och vänner och gemenskap. Som ett exempel var det ingen annan än Ola Salo i lurarna som hjälpte mig genom högstadiekorridorerna när det enda som räknades var hur många Darin-låtar man hade i sin Sony Ericsson Walkman-mobil. Vänskapen i The Ark-grupperna på Lunarstorm. Kärleken till bilddagboksbevakarna som också hade användarnamn som var citat från Håkan Hellström-låtar. Träffarna med bloggläsarna som också satt med Broder Daniel-tröjor på sina profilbilder, inget gav mig en sådan känsla av samhörighet som att veta att de bara var ett klick bort. Visst, vi kanske kan prata om vad som egentligen händer när man som ung tjej hänger sig totalt åt att dyrka en man, men vad vi verkligen borde ta upp är kanske varför det är okej att som medelålders man göra precis samma sak. Jag vet inte vad ni tycker, men jag ser mycket fram emot den dag då vi får ringa in till TV4:s psykolog för att prata om alla dessa trettiofemåriga män som just nu får hjärtklappning och kallsvett av blotta tanken på att någon ska vara före dem med att twittra om Håkan Hellströms nya platta. + Hellström Fast alltså, nya Håkan Hellström-plattan ÄR ju asbra. – Rasismdebatten Alla debattartiklar om huruvida det finns strukturell rasism eller inte: Ja, det finns det. Så, nu sparade vi en triljard tecken i DN Kultur.

Dagens Industri byggde sitt scoop på en gammal intervju som misstolkats, menar Metros kolumnist Johan Norberg.