2010 har bestått av så mycket ilska. Jonas Bergström, Anna Bergendahl, SJ:s VD Jan Forsberg, Jimmie Åkesson, Mona Sahlin, Göran Lindberg, kungen och Jan Forsberg igen, för att nämna några.

En del av den här ilskan är befogad (Forsberg, Lindberg och Åkesson till exempel). Men det fanns så mycket annat och onödigt hat som dominerade andra halvan av året. Några nyckelord: Assange, Wikileaks, våldtäkt, konspiration, hashtagg, gråzon.

Julian Assange blev anmäld för våldtäkt – och folk från hela världen tog hans parti. Det finns bara tre personer som vet sanningen: Julian och de två brudarna. Men så fort första artikeln om händelsen lades upp på nätet så började folk gapa om att det var en KONSPIRATION och att han ALDRIG skulle våldta någon.

Kvinnornas identiteter spreds på internet, de fick halva Twitter-världen emot sig och det näthat vi kolumnister brukar gnälla över multiplicerades i tjejernas fall med ungefär en miljard. Ett halvår tidigare förfasades folk över Bjästa-fallet. En fjortonårig tjej anmälde en kille på skolan för våldtäkt och han dömdes, men hela skolan och hela Bjästa stod på hans sida. Tjejen blev hatad och hotad och killen välkomnades tillbaka till skolan med öppna armar.

För några veckor sedan rasade antifeministerna mot Prataomdet.se och tyckte att det var MANSFÖRNEDRANDE för att man stämplade ALLA män som KVINNOHATARE. En bloggare frågade ”finns det inte annat som det finns behov av att verkligen prata om?”. (För kvinnors kroppar är ju inte så viktigt, det visste ju alla redan.) Min vän skrev en krönika om när hon blev våldtagen av en kille i mediebranschen, varpå en journalist på tidningen där krönikan publicerats flippade ur och skrev att hon har ”undrat varför ingen mäktig medieman vill 'våldta' mig”.

Ni ser ju själva. Kan vi inte bara bestämma att 2011 blir året då vi uttalar oss lite mindre om saker vi inte vet något om? Ingen vet vad som hände i Julian-fallet och ingen vet om Jonas och Madde hade en kris och tänkte vara ifrån varandra ett tag. Vi har alldeles för många åsikter om saker vi inte har en aning om.

Kan inte 2011 bli året då vi tänker innan vi twittrar, statusuppdaterar, bloggar och kommenterar? Jag ska försöka. Ska ni?

+ Boken 90talet.se. Författarna kallar 80-talisterna för skalbytargenerationen! Helt briljant.

– Hyston över tvångsmässiga juldags- och nyårs-event. Jag spyr.