Snart börjar skolorna igen. Jag minns min skolstart, den glömmer jag aldrig. Barn kan vara onda och det tog en halvtimme för dem att kollektivt bestämma sig för att jag var ett miffo.

Trots att jag bara ville vara kompis. Jag ville vara kompis men de ville inte vara kompis med mig. De ville hata mig för att jag inte var som dem. Och jag var inte beredd att ta av mig min favvotröja med Alf på eller byta mina colabottnade glasögon mot d dubbelseende, bara för att passa in.

Det var 1992 men i skolkorridorerna står andan lika stilla som i valfri dalsländsk håla. Barn kan vara onda och dåliga föräldrar är ingen fridlyst blåsippa. De är som maskrosor och mygg. Inte min Lisa, hon skulle aaaldrig… Yeah right, förnekelsemorsan.

Du har ingen skuld i att din dotter kallar honom fetto eller henne äcklig och ful. Det har hon lärt sig av ”Du är vad du äter” och ”Paris Hilton´s My new BFF”. Vi säger så, curlingmama som hellre går på pedikyr och viktiga möten än lär sina barn stava tolerans (eller för den delen curlingpappan som hellre gör detsamma) Skyll på Anna Skipper. Eller Schulmans (som jag själv gjorde innan jag visste bättre).

När jag programledde ring-in-programmet “Hallå P3” häromsistens och snackade HBT insåg jag att nä, barn är nog inte onda, trots allt. Det är vi vuxna som ännu, 2009 är inskränkta idioter. ”Gärna bög men inte nära mig”. Jag och några vettiga lyssnare enades om att jo, alla minoriteter provocerar fortfarande. Så hårt att folk är beredda att mobba, kränka och hata.

Barn är inte sämre. De fattar grejen, och de sväljer den. Och gör samma, lika. Ingen raketfysik här inte. De är smarta nog att inte köpa allt de ser på tv, däremot köper de det mesta mammsen och pappsen häver ur sig. Även om det bara är ”på skoj”. Lite skämt måste ju folk tåla.

Organisationen Friends kan fortsätta göra tänkvärda reklamfilmer med gråtande barn och ensamma fotbollar, det förändrar ändå inget. Inte så länge vi vuxna låter bli att rannsaka oss själva inifrån och ut. Vilka är vi att indoktrinera våra kids med skit? Vilka är vi att vägra tro på att just våra inte kan hata?

Vad har vi för messiastankar om vår egen godhet och acceptans, egentligen? Och så går vi och drar en latte medan ungarna får klara sitt själva. Vårt jobb är avklarat. Vi har format dem. Nu får de lösa resten på egen hand. Man vill ju inte lägga sig i. Det blir så pinsamt för dem då.

Strax börjar skolorna. Kanske läge att gå några timmar tidigare från mötet/pedikyren och snacka deep stuff med era avkommor? Gör det. Jag tror på er.