Fakta: Kampanjsånger i USA

Ronald Reagan ville använda Bruce Springsteens "Born in the USA" under sin valkampanj 1984, ovetande om att låten riktade kritik mot hur USA tog hand om sina Vietnamveteraner. Springsteens managers tackade nej.

Will.i.am tonsatte Obamas "Yes we can"-tal inför presidentvalet 2008 och tog hjälp av ett flertal kända musik- och filmprofiler som reciterade texten.

Bill Clinton använde flitigt Fleetwood Macs "Don't stop" under sin valkampanj 1992. När han har gjort framträdande senare i sin karriär har låten återigen spelats.

Donald Trump har valt ett flertal låtar till sin kampanj. Neil Young motsatte sig att han spelade "Rockin' in the free world". Aerosmith ville inte att han skulle använda deras musik på grund av rättighetsskäl. Under Republikanernas konvent spelade han "You can't always get what you want" av Rolling Stones som snabbt tog till Twitter för att klargöra att de inte stöder Trump. En annan av Trumps favoriter är "Nessun dorma" av Pavarotti som ofta spelas vid hans tal.

Hillary Clinton har profilerat sig med tre sånger: "Fight song" av Rachel Platt, Katy Perrys "Roar" och Sara Bareilles "Brave". Tre låtar som handlar om våga stå upp för den man är och våga kämpa vidare.

I takt med att presidentvalet trappats upp under årets lopp har bråk om presidentkandidaternas låtval avlöst varandra. Donald Trump använde "Rockin’ in the free world" och Neil Young sa nej. Han använde musik från Aerosmith och fick återigen ett nej. Ett annat exempel är R.E.M. som bad Trump att dra dit pepparn växer när han spelade "It’s the end of the world as we now it (and I feel fine)" under ett kampanjmöte.

De olicensierade låtvalen är ett återkommande problem och på "Last week tonight med John Oliver" framförde artister som Cyndi Lauper, Josh Groban, Usher och Sheryl Crow en gemensam låt kallad "Stop using our songs".

Men vad är det som kandidaterna kan dra fördel av när de väljer sina låtar?

– Man använder låtarna som ytterligare en slogan. Anledningen är att det går fort. Det komprimerar ens budskap. Obama har varit så otroligt bra på populärkultur och det har verkligen varit varumärkesbyggande, säger Anna Charlotta Gunnarson, programledare för radioprogrammet "Pop och politik".

Kända personers stöd

Under Demokraternas konvent i slutet av juli anslöt sig ett flertal kända ansikten. Katy Perry sjöng nya singeln "Rise" och hitten "Roar". Paul Simon körde "Bridge over troubled water".

Medan under Republikanernas konvent berättade skådespelaren Jon Voight historien om Trumps framgångar i ett videoklipp . Och modellen Antonio Sabato Jr höll tal. Men när det kom till musiker var det inte många att tala om.

– Det stärker Trumps roll som outsider att banden inte vill ha med honom att göra. Det är en hypotes, men jag är inte säker på att han förlorar på det, säger Stig-Björn Ljunggren, statsvetare.

Låtvalet berättar något

Trump har själv sagt att han väljer låtar som han tycker är bra och att han inte lägger särskilt stor vikt vid texternas innebörd. Men presidentkandidaternas låtval kan mycket väl säga något, antingen medvetet eller omedvetet.

Alyssa Rosenberg, som skriver om populärkultur för Washington Post, har gått igenom Hillary Clintons val av kampanjlåtar. Enligt henne är det ingen slump att samtliga tre, "Fight song" av Rachel Platt, Katy Perrys "Roar" och Sara Bareilles "Brave", sjungs av kvinnor. Dessa låtar handlar också om att kämpa, oavsett motgångar.

Anna Charlotta Gunnarson tror också att Trumps låtval passar hans kärnväljare: vita, äldre män.

Annat i Sverige

Även i Sverige har kombinationen politik och musik skapat spänningar. Nu senast för några veckor sedan när det uppdagades att Sverigedemokraterna låg bakom Sommarfestivalen i Sölvesborg. Flera artister hoppade av för att de inte ville förknippas med partiet.

– Det kan vara lite vanskligt om artister stöder ett kontroversiellt parti. Men Vänsterpartiet har inte svårt att få stöd till exempel. Det finns också en risk att kopplingen till ett parti skrämmer bort publik. USA är en stor marknad så om du halverar din publik där så finns det lika många på andra sidan. Men i Sverige är man mer försiktig. Det är ett litet land, säger Stig-Björn Ljunggren.