Det pågår en debatt. Det brukar göra det i kulturvärlden.
Nu handlar den om hur fult det är att skriva om det man själv har upplevt, det man vet, det man kan.
Det är en helt obegriplig debatt.

Jag läser att det är en ny trend, det här med att skriva romaner om något man själv varit med om. "Jag, jag, jag-trenden". Den går ut på att författare plötsligt börjat skriva böcker som handlar, eller skulle kunna handla, om deras egna liv. Och jag, jag, jag är fult, fult, fult. Patetiskt, rent utav. Om man nu litar på kulturetablissemanget.

Det är lätt att fråga sig hur litteratur skapades innan den här förfärliga trenden tog över. På den gamla goda tiden tiden då författare skrev Riktig Litteratur, som inte på något sätt var självupplevd. Då de bittra, hämndlystna och sårade romankaraktärerna inte hade någonting med författarna själva att göra.
Var tusan kom alla känslor ifrån?
Debatten ger inga svar. Vilken överraskning.

Å andra sidan: vi snackar om en kulturelit som är så långt ifrån verkligheten att det på allvar fördes en diskussion nyligen om huruvida det kan vara skadligt att läsare känner igen sig i böckerna de läser.
Vi snackar om ren idioti.
Om modiga författare som berör, som delar med sig av sina verkligheter och hånas och förlöjligas för det. Deras verk avfärdas som ”illa maskerade självbiografier”, en ”narcissistisk trend”.
Som om Strindberg aldrig funnits, som om "Ondskan" aldrig skrivits. Som om tusentals svenskar inte överlevt sina tonår med "En komikers uppväxt" hårt tryckt mot bröstet.

Det är en kulturdebatt, men det är mest av allt en massa bullshit.
Det finns ingen "jag, jag, jag-trend". Trenden är inte att författare plötsligt börjat skriva romaner som bottnar i deras egna liv.
Trenden är att filtkavajerna i kultureliten fått för sig att verkliga känslor är något fult. Riktiga författare är inte arga, sårade, bittra, hämndlystna eller mänskliga överhuvudtaget. Riktiga författare skriver böcker som ingen förstår eller bryr sig om.
Det är ett skämt.
Och om jag inte minns fel var det självaste August Strindberg som en gång i tiden spände ögonen i sina fiender och sa:
- Vi ses i nästa roman.