När kommer vi att kunna visa omvärlden lite av vår ångest och svärta utan att mest bli någon man undviker, inte vill ha för nära... Folk med problem, de är ju såna energitjuvar. Det står ju i magasinen vi köper och efterföljs alltid av "tio tips för ett bättre självförtroende/känsloliv/egoboost".
Vi är så urbota fega som vänder de vi kallar våra medmänniskor ryggen så fort de yppar att livet inte riktigt vill dem väl. En bräcklig och ledsen person är ju mest emo, självömkande och tröttsam.

Jag vill kunna säga att: Jo, jag mår ganska förjävligt just nu. Jag är totalt förvirrad när det kommer till framtiden, vägval och stora beslut. Jag kan inte sova för att det bara snurrar, min familj är långt borta och mina vänner ringer inte så ofta längre (jag ringer nog inte heller när jag tänker efter). Vet inte alls vart jag är på väg och vad jag ska göra med alla känslor som flyger fram och tillbaka i kroppen, likt alla de där hundratusentals färgglada studsbollarna i den där Sonyreklamen som gav José Gonsález en fet pensionspott. Det är bara kaos.
Det enda jag fått från omvärlden (förutom av mina allra närmsta) när jag blottat allt såpass har varit skräckslagna blickar. För vad ska man säga? Hur ska man hjälpa? En kram kanske räcker.

När jag tänker på alltihop kring det här med att våga visa sig liten och svag så tänker jag på hur sjukt synd det har varit och ännu är för generationerna över mig. De som enbart lärt sig att man ska hålla det för sig själv, låsa in och kasta nyckeln. Tänk hur många av mina föräldrars vänner och bekanta som lever i och bland ensamhet, missbruk, våld, skam, skuld, panikångest... Och som bara går till jobbet och håller käften tills det en dag brister och de måste sjukskriva sig för att bubblan som sprack gjorde för ont.
Tänker på de som dagligen skäller på mig för att jag "bjuder ut mig så" Bjuder ut? Jag gör det enda rätta för mitt välmående, supernarcissistisk eller ej. Jag visar omvärlden att jag vågar vara den jag råkar vara. Trots allt motstånd, både från mig själv och andra.

För vad annars ska man göra? Fortsätta hålla käften av rädsla för anonyma mejl där folk kallar en "sympatifiskande idiot"? Fortsätta leka "jotack-alltärbarafiiint" bara för att slippa komma i närheten av andras problem? För man vill ju inte ha massa energitjuvar i sin hittepå-perfekta sfär.