Jag började gå snabbare men kände hur mannen gjorde likadant. När jag saktade ner gjorde han det med. Jag försökte gå med så lugna, bestämda steg som möjligt. Ingen rädsla. Bara beslutsamhet.
Jag hade varit på bio med två vänner och var på väg hem. Gående på vägen till tåget i Mörby från tunnelbanan är man mer än lagom utsatt, och till råga på otrygghetskänslan hade jag en riktigt äcklig man gående bakom mig.

Jag vågade inte se bakåt. Allt jag hörde var hans steg. Mitt hjärta slog som värsta technobasen och allt jag ville var att börja gråta. Jag var livrädd. Min mobil burrade till i fickan och både jag och mannen rykte till, kändes det som i alla fall.
”Var är du, Viktoria?” Trots att mottagningen var halvkass kände jag igen mammas trygga röst, som så många gånger ställt samma fråga.
”På väg till tåget i Mörby. Tåget går tio över. En gång i timmen.”
”Okej! Men skynda dig hem!”
Den tomma tystnaden som endast avbröts av ekona från fyra fötter gående i totalt synkad takt, stilen som hade gjort en general lycklig, gjorde att jag önskade att mamma hade tjatat på mig ännu en liten stund till. Trots att hon var en bit bort kändes det som att om hon var i telefonen var jag trygg.

Mannen hade följt efter mig ett bra tag nu, och de sista 100 meterna är de värsta. En stor parkeringsplats och en tom skola är vad som ramar in gångvägen. Paniken växte inom mig.
Väl framme vid perrongen rörde sig mannen lite nervöst fram och tillbaka och lyckades hela tiden närma sig mig en aning. Jag kände hur tårarna som rann på min kind förvandlades till tårar inte bara av rädsla utan även av ilska för hur jag kunde låta en främmande människa påverka mig så pass mycket. Precis då började den gröna lampa som symboliserar att tåget är på väg lysa.
Väl på tåget var det ganska tomt och konduktören kom med ens. Det är alltid intressant att se hur folk reagerar när de ser att man har gråtit. Konduktören gick snällt fram och frågade om han fick besvära om min biljett likt en mobbad kille som vill ha sina glasögon tillbaka. På andra sidan gången satt en
kille i min ålder som lite besvärat log ett par gånger, som om det vore någon sorts plikt om en tjej gråter.

När jag hade lugnat ner mig blev jag arg. Arg för att jag ska behöva vara så rädd vid midnatt en vanlig helg, så rädd att jag börjar gråta. Så många tjejer har råkat ut för saker som för alltid kommer att agera blåmärke i sinnet, och jag vill inte bli en av dem. Men jag vill inte heller gå runt och vara rädd. Rädd för att råka illa ut, och rädd för att vara rädd. När ska mörka gränder vara säkra även för mig?