I början av 2016 visar ett graviditetstest att Nathalie Malmberg är gravid.

– Vi hade inte försökt länge och det var en väldigt passande födelsedagspresent och bra överraskning för min sambo som skulle fylla 40, säger hon.

Tre månader senare får Nathalie flytningar och spänningar i magen. Hon får en akuttid och på ultraljudet får paret se sin bebis. Men något är fel. Läkarna hör inget hjärtljud och blir osäkra på om det är en normal graviditet eller ett fördröjt missfall, även kallat missed abortion. Det senare innebär att fostret är dött, men att kroppen inte stöter ut det.

– Ovissheten var värst. Även om man inte vill ha det där beskedet, säger hon.

► LÄS MER: Sara födde sitt döda barn i vecka 20: ”Förlossningen tog tolv timmar”

Nathalie pendlar mellan hopp och förtvivlan. Vid andra kollen hörs fortfarande inget hjärtljud. Läkarna vill försäkra sig om att fostret inte är yngre än de trott – och hjärtljudet därför inte ännu kan läsas av –  och en tredje koll bokas in. Några dagar senare stöter Nathalies kropp ut barnet.

– Jag blev förtvivlad, arg och ledsen och ifrågasatte varför det skulle hända oss.

Nathalie blev deprimerad och fick kurator- och läkarhjälp.

– Det var tungt att det inte gick och tungt att sörja någon som inte funnits så att andra kunde se.

► LÄS MER: Gynekologen: Många känner skam trots att missfall är vanligt

Hennes sambo stöttade henne hela tiden. Vänner och familj som inte haft en aning blev ett enormt stöd efter att Nathalie valt att berätta om missfallet i ett blogginlägg. Stödet hjälpte henne ur depressionen men missfallet fick henne att tappa lusten att skaffa barn.

– Som det ser nu vill jag inte försöka igen. Det är alldeles för nära inpå men jag vet inte hur framtiden ser ut.

Enligt henne är ”ni kan ju försöka igen” det värsta man kan säga till ett par som fått missfall.

– Det handlar inte om saknaden av barn. Det är saknad efter att ha förlorat ett barn som man hunnit bygga upp framtidsdrömmar med, säger Nathalie.