Nokia, Nokia, vad ska vi ­göra med er? I flera år har jag längtat efter en rejäl comeback. Jag minns ungdomens dagar då den stolta finska mobilen var skolgårdens främsta statussymbol.

Min skruttiga Ericsson T10 med pajad lucka hade ingenting att komma med mot Nokia 3210. ”Snake” skulle inte ens gå att spela på min fåniga, smala skärm. (För nytillkomna mobilanvändare var ”Snake” alltså 1990-talets ”Angry birds”.)

Nu har Nokia gjort en av de snyggaste mobiler jag någonsin sett, för en gångs skull med ett ypperligt och begripligt operativsystem.  Men då tänker företaget inte släppa någon uppföljare.

Detta är den enda mobil som får det finfina Meego – en insikt som sänker habegäret direkt. Hur ska vi kunna lita på att app­utbudet ska stå sig i konkurrensen? Hur kan Nokia garantera att även N9-användare får spela ”Wordfeud” mot varandra?

Men telefonen är åtminstone ett steg i rätt riktning. N9 är den mest intressanta och välbyggda mobilen på länge. Den får mig att längta lite mer efter företagets första Windows-lur.

Fyra saker vi gillar med Nokia N9

1. Designen – Storleken, det gummilika höljet, den välvda skärmen, usb-luckan, sim-korts-luckan, högtalaren, de olika färgerna. Det finns inte mycket att klaga på vad gäller utseendet. Inget alls faktiskt.

2. Hemskärmarna – Det är ju det här som är så tråkigt med att N9 blir ensam med Meego. Nokia har verkligen tänkt till när systemet designats. Tre olika hemskärmar är allt som krävs och du kan alltid navigera mellan dem genom att svepa med fingret över skärmen.

3. Kameran – Nokia kan detta med mobilkameror. Det bevisades redan med Nokia N8. Även kameran på N9 imponerar, även om den inte är riktigt lika vass, med ”bara” 8 megapixels upplösning.

4. Knapplöshet –  Allt styrs från den välvda pekskärmen. Endast på/av-knapp och volymknappar sitter på sidan av mobilen. Det fungerar förvånansvärt bra även om fingrarna till en början söker efter en hemknapp. Dessvärre förstår pekskärmen inte alltid mina fingersvepningar.