Quantum of solace
•••
ACTION. Bond nummer 22 börjar där den förra slutade. 007 är fortfarande chockad över både Vespers död och hennes svek. ”Hon var inte viktig” ljuger han för M (en som vanligt perfekt Judy Dench) som naturligtvis inte tror honom.
Här återser vi mellanskurken Mr White, men snart har Bond korn på en ännu fulare fisk, Dominic Greene, spelad av fransmannen Mathieu Amalric som här är klart mindre gripande än som den dödssjuke Elle-redaktören i ”Fjärilen i glaskupan”.
Bakom bluffasaden som miljövän har Greene en djävulsk plan, och är dessutom tjenis med såväl CIA som med britterna vilket gör att det snart är Bond själv, och inte skurken, som jagas.
Bufflige Daniel Craig känns fortfarande rätt som Bond men i sin iver att distansera denne från sina mer sorglösa och playboybetonade föregångare och göra honom mer plågad, dyster och trasig, rör sig filmmakarna ibland nära det fnissigt pretentiösa. Vi talar ändå agent 007, inte Hamlet.
Actionbiten har också vissa problem. Trots de uppenbara Bourne-influenserna blir jakterna och slagsmålen aldrig riktigt lika intensiva, adrenalinstinna och fantasifulla som i Matt Damon-trilogin.
Svänger hyfsat gör det ändå och naturligtvis är regissören Marc Forsters (”Monster’s ball”) första Bondfilm ett måste för alla 007-fans. Men en viss oro för fortsättningen känner jag ändå.
/templates/img/global/share-byline-top-green-line.png){kind=small}
/templates/img/lists/bullet-white.gif)
/templates/img/global/5-col-line.jpg)
