Jag har en svensk kompis som bor i USA, och jag var nyligen och hälsade på henne. Hon vill bli låtskrivare och sångerska. Ha, tänker ni – lycka till! Så tänkte jag också när hon bestämde sig för att lämna Sverige för två år sedan. 

Men jante finns inte i USA – land of opportunities. Det enda min vännina fått höra sedan den dag hon kom till Amerika är: Allt är möjligt. Du KAN lyckas. Och första steget mot att verkligen lyckas med det man vill måste ju rimligtvis vara att tro på sig själv. Annars gör sannolikt ingen annan det. 

Frågan är då hur man lyckas i Sverige – land of Jante.  Måste man ha tonvis av självförtroende och strunta i vad andra tycker eller måste man bara vara överjävligt bra på nånting?  Som ABBA-snubbarna som är genialiska på att skriva låtar?

Hela mitt liv har jag blivit itutad att allt är svårt. När jag var liten var min högsta dröm att dansa balett, men när jag var 9 år krossades drömmen.  Jag fick höra att jag var plattfot och därmed inte lämpad för att dansa balett. När jag var i tonåren ville jag bli skådespelare. Den drömmen gick också i stå. Att ha en lång akademisk utbildning var så mycket bättre, fick jag höra.  Skådespelare fick ju aldrig jobb och om jag mot förmodan skulle lyckas, så gick det inte att försörja sig på skådespeleri.

Tillbaka till min kompis i USA. Hon har redan arbetat med de bästa låtskrivarna i världen och är på god väg att sälja in en låt till en världsartist. Självklart handlar det om kontakter och talang, men mest av allt handlar det om självförtroende och en omgivning som stöttar.

Varför har vi i Sverige så svårt för att uppmuntra folk som vill följa sina drömmar? Varför anses människor med planer på rikedom och berömmelse som högfärdiga, självgoda och naiva? Att bara skriva orden rikedom och berömmelse får mig att skämmas lite och jag känner mig nästan tvingad att försäkra att jag inte är en av dem som längtar efter något så ytligt.

Om Sverige inte tar tillvara på sina egna talanger kommer det snart inte att finnas några kvar här. Se bara på alla som redan flytt landet (Nina Persson från Cardigans, Marit Bergman, Peter Stormare, Stellan Skarsgård).  

Under min lilla vistelse i USA kände jag en helt annan atmosfär än här hemma. Jag blev småfrälst av alla positiva, självsäkra människor som inte ber om ursäkt och vågar ta plats. Faktum är att eleverna i skolan får lära sig retorik och att framhäva sig själva. Amerikanerna har råkoll på vad som är viktigt för att nå sina drömmars mål. Det finns mycket som är knasigt i USA, men på självförtroendeplanet håller de världsklass. Så med min injektion av allt-är-möjligt, så siktar jag nu på att bli kolumnist i The New Yorker. Och skäms inte.

+ Petra Mede. Fattar inte vad folk har emot henne.
– Otrevliga bartenders i Stockholm. Varför känns det som man måste be om ursäkt när man beställer en öl?