För en månad sedan, ungefär, sedan började jobba heltid igen efter att ha varit hemma med min dotter i tio månader. Missförstå mig inte nu, jag älskade att vara pappaledig. Några av mitt livs mest fantastiska dagar upplevde jag under den här tiden. Samtidigt som det faktiskt också fanns ögonblick då jag bara ville börja dricka martinis innan lunch, poppa dexedrin och, av ingen särskild anledning, skjuta grannens katt med ett luftgevär.

Det finns nämligen inget ledigt med att vara pappaledigt. Innan hade jag den här bilden av hur grymt mysigt det skulle bli, hur jag skulle strosa omkring på stan, komma i grymt bra form och kanske äntligen ha tid att skriva färdigt den där romanen. Men istället spenderade jag dagarna med att torka av det tunna lager äppelgröt som täckte hela lägenheten samtidigt som jag försökte försöka förhindra att min dotter ramlade ut ur barnstolen, satte en bit banan i halsen eller petade ut ögonen med en topz.

Jag minns hur det under den här tiden fördes det en konstig debatt om hur svenska män älskar tv-serien Mad Men i allmänhet och Donald Draper i synnerhet eftersom vi egentligen, innerst inne, är sexister, homofober och rasister. Men det var ju den desperata hemmafrun Betty, inte Don, Draper jag identifierade mig med. Det var ju hennes utmattning, leda och isolering jag kände.
Men också, på något vis, hennes lycka.

Det är visserligen tufft att vara hemma med ett barn, men innebär inte egentligen allt som verkligen är värt att uppnå en massa hårt arbete?

Det jag, i detta fall, fann var närhet med mitt barn som det är omöjligt att uppnå på annat sätt. Det finns en intimitet hos den dagliga, repetitiva omvårdnaden som jag idag är så oerhört tacksam över att få ha upplevt. Och det är precis därför jag tycker att det är så fantastiskt att vi i Sverige gör en stor grej av det här fantastiska systemet med föräldraledighet. Att vi tjatar på alla pappor att skärpa sig, inte spela viktiga på jobbet utan att börja dela på föräldraledigheten med sin partner.

Inte främst för att vi ska dela en börda, utan för att även vi män ska få ta del av ett privilegium.

+ Tork­tumlaren. Går snabbt, håller garderoben basic – jag ser det som en slags tvätt­-darwinism där allt för delikata modeplagg omedelbart förstörs av tumlarens omilda behandling.

– Torkrum. Bjuder in till trubbel.