I dag är det halloween och våra barn klär ut sig till skelett och spöken, för att besvärja det hemskaste vi vet, det okända. Själv är jag inte särskilt mörkrädd, men just i dessa tider härjar pappaspökena i mitt huvud.

Den 5 november skulle min pappa ha fyllt 75 år. Min pappa. Ingen annans pappa utan bara min, hur mycket slarver och periodare han än var. Och trots att han har varit död ett ganska bra tag nu tänker jag på honom varje dag. Han var en sådan enormt stor del av mitt liv. Ingen kunde säga ”mitt lilla knyte” som han – och mena det, fastän jag var över 30 år. Ingen kunde rita lika roliga teckningar, ingen skrev tokigare brev
och ingen skrattade mer smittsamt än min pappa.

Min man, däremot, har ingen pappa. ”Han har aldrig funnits”, säger han. Fast det finns fotografier som visar att han fanns en gång. På riktigt.
”Jag har aldrig saknat någon pappa, för det var så många andra barn som bara hade en mamma, så jag trodde att det var helt normalt, att mammor kunde göra barn alldeles själva”, säger min man.

Men pappaspöket hinner alltid i fatt oss. När vi fick barn började min man också undra vem hans pappa egentligen var. Vad var det egentligen som hade hänt, då en gång för länge sedan?
Han undrade över sig själv. Om han var lik sin pappa på något vis. Eller sin farfar som han var döpt efter? Hela den släkten hade varit utraderad fram till nu. Som levande begravda i en tidskapsel under marken. Det var inte förrän han såg sammanhangen mellan sig själv och sina söner som han kände att ”joo, det är viktigt att jag fick reda på vem min pappa är!”
”Är du arg på honom?” frågade jag.
”Nej, hur skulle jag kunna vara det, jag har ju ingen relation till honom. Men jag kan bli arg på mamma, för att hon inte har berättat något om honom.”

Kanske var det för att skydda honom som hans mamma tystnade och alla korten försvann. Hon menade nog väl. Eller också var hon för besviken och arg, jag vet inte. Men det hon gjorde då var att ta ifrån sin son halva hans identitet.
Det finns så många barn där ute som har det likadant i dag. Tiotusentals barn som aldrig får träffa sin pappa. Jag skulle så gärna önska att vi vuxna, inte minst vi kvinnor, försökte bortse från vår egen besvikelse och bitterhet, så att vi kunde våga prata om dessa pappor. För, som Ingmar Bergman en gång sa: ”Mina föräldrar finns ju båda i mitt blodomlopp, i mina gener.”

+ Underbara barn-mässan där jag får chansen att träffa mina läsare på söndag.

– Riksbanken höjer räntan igen. Sluta. Det räcker nu.