På påskdagen talade påven Benedictus den XVI till staden Rom och till världen men en av de viktigaste sakerna vågade han inte nämna: Pedofilskandalerna. I 25 års tid har denna växande skandal rullats upp inför en alltmer bestört värld och sannolikt har tiotusentals barn och ungdomar utsatts för sexuella kränkningar av präster i den katolska kyrkan. Påven själv har på sistone råkat i blåsväder, när det hävdas att han, innan han blev påve, underlåtit att göra något åt vedervärdigheterna. Hur skakad är den katolska kyrkan av dessa händelser?

För en icke-katolik är det svårt att fatta vilken makt Vatikanen har över miljoner sinnen. Men det är lika svårt att greppa den katolska kyrkans alla vindlande labyrinter och skikt. När man läser den katolska socialläran kastas man mellan ljus och mörker. Där finns ett självklart försvar för arbetet och arbetarna och kyrkan har inga problem att exempelvis försvara rätten att strejka. I sin marknadskritik är kyrkan ibland mer radikal än många arbetarrörelser runtom i världen. Den katolska kyrkan är en så väldig rörelse att den rymmer praktiskt taget allt och många radikala strömningar har funnits och finns inom den: Latinamerikas befrielseteologer är ett exempel.

Men så har vi hela den andra sidan: Denna totala oförmåga att hantera den moderna världen. I synen på homosexuella, eller i förbudet mot preventivmedel visar kyrkan sin fruktansvärda och reaktionära uppsyn. Celibatet, som tvingar katolska präster att leva i sexuell avhållsamhet, speglar en fundamentalistisk grundsyn som sätter kroppen i motsats till själen. Åtminstone i västvärlden har det blivit allt svårare att rekrytera präster på grund av celibatet och troligen bidrar den påtvingade kyskheten till den sjuka sexualitet som pedofilskandalerna är ett uttryck för.

Hur är det då över huvud taget möjligt att Vatikanen kan avfärda kritiken när det gäller pedofilin och rentav kalla den småaktigt skvaller? Räknar påven och Vatikanen, lutade mot en tvåtusenårig historia, med att rida ut stormen ändå? Den här gången kanske de verkligen hugger i sten. Kritiken verkar ju inte lägga sig. För allt fler blir påven en symbol för det förstockade, för det socialt döva och för kallsinnighet inför det lidande som så många barn och ungdomar utsatts för.
En påve som tvingas avgå – det kan man drömma om och det kommer inte att ske. Men det är en underbar dröm.

+ Mina äppelträd har överlevt vintern. Knopparna log i det fina påskvädret.
- Hunden drar in grus och lera från våren. Till och med katterna lämnar ibland spår över golven.