"Politikerna bara lovar och lovar, men efter valdagen bryr de sig inte om vad de sagt tidigare.” Ungefär så ser ganska många människor i dag på politiken: För att locka till sig väljare lovar politikerna en massa, som sedan inte kan hållas. Är det sant? Är det så politikerna agerar?
Faktum är att den bilden inte alls längre stämmer. Det avgörande som har hänt de senaste
tjugo åren är i själva verket att politikerna i dag lovar allt mindre, gör allt färre utfästelser och kommer med allt magrare reformförslag. Valfläskets era är sedan länge över, numera sysslar partierna snarare med ett slags hysteriskt viktväkteri. De räknar visserligen inte kalorier, men de vaktar statens utgifter och förbjuder varje tanke på ett land som flödar av mjölk och honung. Med minst tre olika lager av rep är politikerna i dag surrade: Först har vi riksdagens så kallade utgiftstak, därefter överskottsmålen och för det tredje Riksbankens hårda mål när det gäller inflationen. Det betyder att om en regering späder på efterfrågan för mycket så att arbetslösheten sjunker till för låga nivåer – ja, då kommer Riksbanken farande och höjer räntorna. Systemet, det vi har i dag, tål knappast en arbetslöshet som ligger under fyra procent, ty då stiger inflationen och Riksbanken måste agera. Systemet ”vill” ha massarbetslöshet. Varför? Därför att det håller folk i schack.

Den föraktfulla inställningen till politikerna, att de kommer med löften som de inte kan hålla, är passé. Det riktigt stora problemet i dag är i stället det motsatta: att politikerna lovar på tok för lite. De kan inte lova något längre. De får inte göra det. Och det fantastiska är att folk inte riktigt tycks ha märkt det, eftersom så många fortfarande tror att valrörelserna är löfteskaruseller.
Men de är inga karuseller och de senaste fyra valrörelserna liknar i stället ett pariserhjul som stannat och där ingenting händer: Varken i vården, skolan eller omsorgen blir det särskilt mycket bättre. Så ser det ut under socialdemokratiskt styre, och under borgerligt styre kommer den tendensen bara att förvärras; borgerligheten är ju ännu mer inriktad på att välfärden har gått för långt. ”Matade fågelungar” kallas väljarna i centerns valplattform.

Det som inträffat är att väljarna uppfostrats till att ställa allt lägre krav på de välfärdsstater vi lever i. Och vilka är uppfostrarna? Inte minst är det den stora skara professionella ekonomer som under lång tid förfasade sig över att politikerna lyssnade för mycket på de väljare som kräver mer reformer. Numera är de där ekonomerna emellertid rätt nöjda. Politiken har disciplinerats, som uttrycket lyder. Ja, politikerna har självmant gett Riksbanken så stränga inflationsmål och budgetarbetet så låga tak att överbudspolitik helt enkelt inte längre är möjlig.
Jag är socialist. Det innebär att jag inte en sekund tvekar om att en s-regering trots allt är bättre än en borgerlig regering. Men det som gör mig förtvivlad är att vi alla har gått med på att leva i en era av nedskruvade förväntningar. Vi nöjer oss med för lite. Vi har fått de valrörelser vi förtjänar.