Fakta: Politisk överenskommelse

Inrättandet av en nationell enhetsregering i september 2014 var en improviserad lösning efter det omtvistade presidentvalet. Överenskommelsen förhandlades fram mellan huvudkandidaterna från den andra valomgången, som båda hävdade att de tagit hem vinsten.

USA:s utrikesminister John Kerry flög till Kabul för att få rivalerna att enas kring ett gemensamt styre. Ashraf Ghani blev president och Abdullah Abdullah chefsminister. Den politiska krisen avvärjdes tillfälligt – men de två år som följt därefter har präglats av interna motsättningar och problem att enas kring utnämningen av olika poster.

I avtalet ingår en punkt om valreformer, som bör genomföras innan det kan hållas parlamentsval. En annan punkt är att ett nationellt rådslag, loya jirga, ska sammankallas för att ta ställning till rollen som chefsminister – som i nuläget inte finns med i grundlagen. Men en loya jirga kan inte sammankallas innan parlaments- och distriktsval hållits.

Källa: Afghanistan Analysts Network

Fakta: Usel säkerhetssituation

Striderna mellan afghanska regeringsstyrkor och militanta islamister – främst talibaner men också Islamiska staten (IS) – har nått rekordnivåer efter det att de utländska Natotrupperna formellt avslutade sitt stridande uppdrag 2014. En mindre insats finns dock kvar för rådgivning och utbildning, i den deltar också Sverige med omkring 50 personer.

De afghanska styrkorna är svårt pressade och den amerikanske brigadgeneralen Charles Cleveland sade i augusti att de nationella säkerhetsstyrkorna var på väg mot sitt blodigaste år hittills, med en ökning av antalet döda och skadade på omkring 20 procent jämfört med motsvarande period förra året.

Talibanernas framryckningar i provinser som Uruzgan, Helmand och Kunduz, samt en rad attacker i huvudstaden Kabul, är ett bevis på den väststödda regeringens oförmåga att garantera säkerheten i Afghanistan, 15 år efter talibanernas fall.

Det var i oktober 2001 som USA invaderade Afghanistan, med målet att krossa al-Qaida och talibanerna. Femton år senare har kriget blivit det längsta i USA:s historia, trots att Washington försökt att dra sig tillbaka och helt lämna över till afghanerna. Men det går inte så bra.

Talibanerna kontrollerar nu mer territorium än något år sedan de störtades 2001, vilket lett till stora flyktingströmmar. Och den nationella enhetsregeringen (NUG), som med USA:s hjälp medlades fram som en provisorisk lösning efter det omtvistade presidentvalet 2014, har knappast läget under kontroll.

Interna problem

För att kunna besegra landets fiender krävs enighet – inte ett politiskt äktenskap med djupa sprickor som når hela vägen till de väpnade styrkorna.

– I de flesta afghaners ögon har NUG presterat dåligt. Den är i stor utsträckning blockerad av interna stridigheter om maktdelningen, vilket tar tid och kraft från viktigare saker som socioekonomiska frågor och ett slut på kriget, säger Thomas Ruttig vid tankesmedjan Afghanistan Analysts Network.

Överenskommelsen innebar att Ashraf Ghani fick flytta in i Kabuls presidentpalats medan rivalen Abdullah Abdullah motvilligt fick nöja sig med titeln chefsminister, en roll som påminner om premiärminister. Två år senare har Ghani en skakig resa bakom sig. Abdullah anklagade honom nyligen för att vara okunnig och olämplig som president.

Enligt avtalet skulle regeringen vid det här laget ha drivit igenom valreformer, hållit parlaments- och distriktsval för att sedan kunna sammankalla ett nationellt rådslag, loya jirga, som har makt att ändra grundlagen så att den inkluderar posten som chefsminister. Men NUG har inte levt upp till dessa åtaganden.

Vissa har tolkat avtalstexten som att enhetsregeringens mandat också löper ut efter de här två åren, men det har tillbakavisats från såväl regeringen som USA:s utrikesminister John Kerry. Budskapet har varit att regeringen sitter på samma mandat som presidenten – fem år.

Sviktande legitimitet

Ruttig anser att det var väl ambitiöst att tro att det politiska styret skulle lyckas driva igenom valreformer såväl som själva valet inom två år. Han tror att många motståndare till NUG nu kommer att passa på att återupprepa sin kritik av hur avtalet och maktdelningen utformats.

– Det finns politiska krafter som definitivt kommer att träda fram och ifrågasätta legitimiteten. Men NUG är en koalition av de två starkaste kandidaterna från presidentvalet, så på ett sätt har de majoriteten på sin sida.

– Men legitimitet grundar sig också i hur en regering sköter sig i stora frågor. Ju längre tid som går utan att de blir lösta, desto dystrare ser det ut för Afghanistans framtid.