Fakta: Populism

Populism kan definieras som en rörelse eller ideologi som vädjar till "folket" som grupp. Folket är enligt populisterna nedtryckt av en social och ekonomisk elit som har monopol på samhällets makt.

Populistiska partier har ofta starka ledare som står för idéutvecklingen.

Termen började användas i slutet av 1800-talet för att beskriva två rörelser som skapats för att tillvarata bönders intressen; ryska narodnikrörelsen och amerikanska populistpartiet.

I dag används termen ofta om europeiska missnöjespartier, inte sällan högerextrema eller med främlingsfientlig ideologi.

I Sverige beskrivs Ny Demokrati, som fanns representerat i riksdagen 1991–94, som populistiskt.

Källa: NE.se och Expo

Fakta: Populistiska politiker

Exempel på politiker världen över som Benjamin Moffitt har analyserat i sin bok "The global rise of populism":

Pauline Hanson, Australien

Jörg Haider, Österrike

Evo Morales, Bolivia

Alberto Fujimori, Peru

Marine Le Pen, Frankrike

Beppe Grillo, Italien

Gábor Vona, Ungern

Geert Wilders, Nederländerna

Bert Karlsson, Sverige

Yoweri Museveni, Uganda

Winston Peters, Nya Zeeland

Sarah Palin, USA

Herman Cain, USA

Ross Perot, USA

Preston Manning, Kanada

Joseph Estrada, Filippinerna

Michael Sata, Zambia

Trump har vänt upp och ner på amerikansk politik, europeiska högerpopulister marscherar taktfast framåt i opinionen och i Filippinerna har den hårdföre Duterte vunnit presidentposten med löften som att avrätta alla kriminella.

Listan kan göras lång.

– Detta är inte längre ett isolerat fenomen. Vad vi ser nu är en global våg av populism, säger Benjamin Moffitt, australisk statsvetare som forskar vid Stockholms universitet.

Studie av ledare

De senaste två decennierna har han studerat en rad färgstarka ledare och politiker i världen, bland dem Hugo Chávez i Venezuela, Silvio Berlusconi i Italien, Thaksin Shinawatra i Thailand och Jacob Zuma i Sydafrika. Genom forskningen har Moffitt identifierat tre grunddrag som gör att de kan kallas populister, trots sinsemellan spretiga ideologiska program.

Det första gäller den klassiska strategin att tilltala folket och ställa dem i motsatsställning till eliten. Det andra rör försöken att skapa en känsla av kris, som man sedan kan använda för att motivera sina radikala förslag. Slutligen använder populister en retorik och framtoning som gör att de skiljer ut sig från traditionella politiker.

Just det sista draget har blivit särskilt viktigt för den pågående vågen av populism, menar Moffitt.

– I dag sker väljarnas möte med politiker nästan uteslutande genom medierna. Och det i ett medieklimat där dramatisering, polarisering, emotionalisering och fokus på skandaler har blivit mer framträdande. Det är ett sammanhang som populister passar bra i.

Förtroendebrist

Till grund för populisternas framgångar ligger en allmän brist på förtroende för etablerade partier och samhällsinstitutioner, enligt Moffitt. Här har nätets möjligheter att söka information på egen hand, i kombination med hur åsikter bekräftas och förstärks i sociala medier, spelat in.

Men också en känsla av vanmakt.

– Eftersom världen blivit så mycket mer sammansatt och många beslut tas på en högre nivå – i den globaliserade ekonomin eller i transnationella organisationer som EU – så känner många att vi inte kontrollerar vår framtid.

– Och där uppstår väl också hatet mot invandrare, en symbol för hur världen tränger över våra trösklar.

Väcker känslor

Gemensamt för ledare som Trump, Duterte och Marine Le Pen, som leder högerextrema Nationella fronten i Frankrike, är att de väcker starka känslor bland sina anhängare. Och en uppenbar risk med populismen är att den kan driva samhället i antidemokratisk riktning och släppa lös avsky mot minoriteter.

Men den kan också ha positiva effekter, säger Moffitt.

– Den kan göra politiken mer tillgänglig, mer folklig, inkludera människor som tidigare varit förbisedda, vilket särskilt varit fallet i Latinamerika och Asien.

– Jag tror att traditionella politiker behöver lära sig av populister hur man tilltalar människor och väcker deras uppmärksamhet. För det är ingen idé att hoppas att populismen försvinner, den är en del av det nya normala.