Mannen som talade med träd var faktiskt jag själv. Jag stod under den 43 meter höga jättegranen – dess omkrets i brösthöjd är nära fem meter – och kände mig mycket liten men samtidigt vördnadsfull. Jag försäkrade den väldiga granen att jag kommit i fredliga syften och när jag pratat färdigt tog jag fram en sax och klippte av snöret kring den – och så var den invigd. Ett av landets mindre naturreservat. En man stod litet högre upp i skogsbacken och blåste i en näverlur. En ung tjej sjöng några folkvisor. Solen trängde ner mellan de höga träden – det fanns fler stora träd intill denna jätte – och det femtiotal personer som letat sig ut i ödemarken till det här stället kände sig litet högtidliga.
Granen som står på en bergshöjd i Leksands kommun, men egentligen närmare Gagnefs, har
i alla tider fungerat som en vägvisare för folk som kommit vandrande genom trakterna. Att den kunnat växa sig så oerhörd beror på att den vuxit i öppen terräng utan konkurrens; fäbodbruk bedrevs här och granen måste ha varit ett bortskämt barn på bördig mark.

Vad kan ett sådant träd lära oss? Det kan lära oss vad ett träd förmår och kan om det ges frihet. Det kan lära oss något om hur skogen en gång såg ut i den gördel av barrskog – taigan – som sträcker sig över hela norra halvklotet: Där reste sig jättar av tall och gran. Men inte bara det; där vimlade det av mycket individuella trädvarelser, ingen riktigt lik den andra. Träd som åskan slagit ner i. Träd som överlevt bränder på den tid då skogsbranden ännu tilläts leva fri i skogarna och ibland brände av markerna så att frön som sovit i jorden i sekler plötsligt fick chansen att gro. På marken låg ofta omkullfallna träd, där olika slags insekter flyttade in. På den tiden måste skogarna ha susat på ett annat sätt. Djupare.
Under artonhundratalet drog sedan timmerfronten genom landet. Sverige blev rikt på sin skog och på skogsarbetarnas arbete. Men skogarna blev fattiga. Arter försvann. I dag finns nästan ingen urskog kvar, jättarna är borta sedan länge, kvar är de smala tall- eller granstammar som planterats av skogsbolagen. Och skogsbolagen ljuger och säger att det står så bra så till med skogen. När naturvänner hittar det ena kalhygget efter det andra där skyddsvärda biotoper förintats, svarar bolagen bara att det rör sig om ett enstaka olycksfall i arbetet.
I princip finns det ingen skog kvar längre, om ordet skog skulle betyda samma sak som för
människorna för ett halvt århundrade sedan. Kanske är det därför folkvisorna låter så extra vemodiga när de sjungs nedanför en jättegran.

Imorgon är det Sveriges nationaldag. Det är bra att nationalismen inte är särskilt stark i det här landet. Känslan för ”det svenska” tycks faktiskt mer gälla naturen än människorna: en vacker junidag är den verkliga flagga som innevånarna
i det här landet skulle kunna enas under.
Därför borde nationaldagen i stället göras om till just en naturdag, dagen då vi talar med de träd och blommor, som redan nu utgör den stora majoriteten av innevånare i Sverige.