Så tidigt som år 1914 gav kartmakarsonen John G. Bartholomew ut boken ”An Atlas of Economic Geography”. Boken var ämnad för skolpojkar och innehöll allt den kunskapstörstige unge mannen behövde veta om väder, naturtillgångar och språk. Bland annat var man skulle akta sig för vilka naturkatastrofer och hur man beter sig i affärsmöten med indoneser.

Kartan ovan visade också hur länge det tog att åka till olika platser. Med London som utgångspunkt – kan man se att man kan komma vart som helst innanför den mörkrosa sektionen inom dem dagar, skriver The Economist. Inga konstigheter, avståndet är inte särskilt långt.

►LÄS MER: Kina vill snabbygga svensk järnväg

Men sedan blir det intressant. Inom loppet av fem till tio dagar kommer du ända till Winnipeg eller Bajkalsjön i Sibirien. Uzbekistans huvudstad Tashkent krävde en 20-dagarsresa, och likaså Honolulu på Hawaii. På somliga platser sveper en rosa eller orange färg över en landmassa, som i Indien, medan andra har en blå barriär mitt i landet, som i Afrika. Skillnaden stavas: Järnväg.

Hur det kunde se ut innan järnvägen rullade in i historien fick den amerikanska köpmannen Asa Whitney erfara. När han reste från New York till Kina tog det 153 dagar, något han – med all rätt – tyckte var ett slöseri med tid. Så när han återvände började han lobba för ett transkontinentalt järnvägssystem som kunde kapa ner restiden till 30 dagar och öppna marknaden.

►LÄS MER: Arbetsgivare kan tvingas betala för resor till och från jobbet

Samtidigt gjorde britterna tunga satsningar på indisk järnväg. Mellan 1860 och 1880 förlängdes den från drygt 1 300 till 25 500 kilometer, vilket givetvis fick ett enormt genomslag på både restider och affärer. Något att tänka på när du sitter fast på ett tåg i rusningstrafik, kanske.