Fakta: Åsne Seierstad

Författare och journalist.

Född 1970.

Bor i Oslo med sina två barn.

Har varit korrespondent i Ryssland och Kina samt rapporterat från krigshärdar på bland annat Balkan, i Afghanistan och Irak.

Slog igenom med reportageboken "Bokhandlaren i Kabul" (2002). Därefter har hon bland annat skrivit "Ängeln i Groznyj: berättelser från Tjetjenien" (2008) och "En av oss: en berättelse om Norge" (2013), om Anders Behring Breivik.

Aktuell med reportageboken "Två systrar" som ges ut av Albert Bonniers förlag och som har nominerats till det prestigefyllda norska litteraturpriset, Bragepriset, som delas ut den 23 november.

Fakta: Två systrar

Berättelsen i boken baseras på bland annat intervjuer med familj, vänner, skolpersonal och dokumentation som chattloggar, skolbetyg, uppsatser och flickornas anteckningar.

Systrarna, som i boken kallas Ayan och Leila, har inte svarat på Åsne Seierstads försök till kontakt. De har heller inte kommenterat boken.

Efter konflikten med "Bokhandlaren i Kabul" där Åsne Seierstad stämdes av huvudpersonen för hur han och hans familj skildrades i boken är Åsne Seierstad mycket försiktig. "Två systrar" har genomlästs av jurister och diskuterats med forskare och experter. De som har valt att medverka har fått möjlighet att läsa igenom texten.

Idén till boken kom från föräldrarna Sadiq och Sara.

En oktoberdag 2013 lämnar 19-åriga Ayan och hennes 16-åriga lillasyster Leila hemmet i norska Bærum och reser mot Syrien för att börja ett nytt liv som jihadistkvinnor. De skickar ett mejl till familjen där de förklarar att de älskar dem och ber om deras förlåtelse, men att "muslimerna blir angripna från alla håll och vi måste göra något".

En tid senare kontaktar deras förtvivlade föräldrar ett bokförlag och vill berätta sin historia – skrivuppdraget går till Åsne Seierstad. Då i tron att döttrarna har kidnappats och att boken kommer att sluta med att deras far lyckas rädda dem tillbaka till Norge. Men sanningen är att flickorna har åkt till Syrien av egen fri vilja, "för Allahs skull", och inte vill återvända hem. I boken skildras fadern Sadiqs desperation och hans farliga resor till Syrien för att försöka hämta hem sina döttrar.

– Första året jag arbetade med boken trodde jag att de ville hem, det var vad fadern sade till mig och alla andra. Men för Sadiq var det inte en lögn utan ett starkt önsketänkande. Han klarade inte att erkänna för sig själv och andra att döttrarna hade rest frivilligt, säger Åsne Seierstad.

Farligt avstånd

Vi träffas på ett hotell i Stockholm med designmöbler och en stor, låst port där bara behöriga släpps in. En trygg plats där radikalisering och krig känns mycket avlägset. För Åsne Seierstad har de två och ett halvt åren hon har arbetat med "Två systrar" varit lärorika och ögonöppnande.

– Jag är van att dyka ned i samhällen som är helt nya för mig som i Tjetjenien eller i Afghanistan, men nu dök jag ned i mitt eget land och fann att mycket var helt nytt för mig även där. Som de möten jag var med på med organisationen Islam Net där ungdomar uppmuntras att ta avstånd från Norge.

Åsne Seierstad tillägger att hon inte har hört organisationen uppmana till våld eller till att resa till Syrien men att extrema, religiösa organisationer bär en del av ansvaret i radikaliseringsprocessen. Sedan tar vissa ungdomar det sista steget själva.

– De mest radikaliserade reser till Syrien, men jag anser att den farligaste radikaliseringen är avståndstagandet från det samhälle du lever i. Det behövs mer dialog, tolerans och resurser till barn och ungdomar. Man kan inte samtidigt som man har en stor invandring skära ned på bibliotek och fritidsgårdar och hoppas att det ska gå bra.

Se tidiga tecken

Europa är i en lärofas när det kommer till radikalisering, anser Seierstad. I dag vet man mycket mer än 2013 då systrarna reste. Men det gäller att se tidiga tecken. Det var också av den anledningen som Sadiq och hans hustru Sara ville att deras berättelse skulle bli bok. I efterhand ser de flera tecken på hur döttrarna radikaliserats under en längre tid. När det skedde tolkade de det som hjärtesorg och att flickorna var upptagna med skolarbeten.

Seierstad tecknar bilden av systrarna genom andras vittnesmål och dokumentation. En viktig del av boken är chattkonversationerna mellan systrarna och den yngre brodern Ismael. Språket är tonårsaktigt och de pratar om allt från hårgelé och läxor till varför de har rest. Systrarna retas med sin bror och försöker samtidigt övertala honom att respektera deras beslut och själv resa dit. Ismael är upprörd och ifrågasätter dem ständigt.

Senast familjen hörde från systrarna var i september i år då den yngsta, Leila, ringde för att önska familjen god id al-fitr. De är numera gifta med varsin IS-krigare och själva mammor. Det pågår en blodig offensiv mot IS i Mosul, och kanske står al-Raqqa näst på tur.

– Det kan vara för sent för dem att bli räddade, och det är inte säkert att de skulle vilja det nu heller. De har en så stark tro på Paradiset som en konkret plats och att de har gjort allt rätt för att vara bland de utvalda där.