När jag fick inbjudan till Sex & The City-filmens premiärfest fick jag en tår i ögonvrån. Det spelade ingen roll att jag hade sett filmen i New York eller att jag och mitt tjejgäng redan köpt biljetter till första bioveckan – Sex & The City kan jag inte få nog av. Jag har alla sex säsongerna på DVD, jag har boken både på engelska och svenska, ja, jag har till och med spelet.  Det är inte bara Hans Wiklund som inte fattar grejen. Min kusin, en fotbollsgalen göteborgsbo, förstod inte heller. Särskilt inte när jag började prata outfits och skor inför premiären, att stans alla modemänniskor har ältat dresscodes i veckor och att en del gäster faktiskt har specialbeställt Louboutins från London. ”Kan du inte gå i dina vanliga kläder?” sa han och himlade.

Hallå där! Det här är inte ”att gå på bio”. Det här är en fullfjädrad masspsykos som vi S&TC-fans njuter av. Vi har inga som helst ambitioner att framstå som rationella människor. S&TC handlar inte om förnuft, det handlar om känsla. Hur skulle jag få honom att förstå?
”Tänk dig att du har suttit hemma på kammaren i flera år och sett Sverige spela landskamper på tv”, började jag. Kusinen nickade. ”Du har suttit i din ensamhet och tjoat och skrikit högt när ditt lag gör mål… Och trott att du har varit helt ensam om det. Tänk dig sedan att någon person kommer på den briljanta idén att göra ditt guilty pleasure till en legitim hobby, där du och andra som du får samlas på en sportbar, dricka öl, se matcher på storbilds-tv och heja fram era hjältar till seger. Vad skulle du känna då?”

Kusinen såg förstående ut, men ändå inte.”Men kläderna då?” sa han. ”Är det inte roligare att stå på sportbaren i matchtröja? Att vara en del i ett kollektiv, att manifestera en livsstil, med ett visuellt uttryck.” Äntligen nickade kusinen. Innan S&TC kom fanns det inget i populärkulturen som hyllade den moderna kvinnans möjlighet till självständiga val vad det gäller karriär, relationer och intressen. Klart vissa kvinnor får hylla S&TC på samma sätt som vissa män hyllar sitt favoritlag. Våra Manolo Blahniks är som era blå-gula tröjor. Så lägg ner de nedlåtande leendena och ironiskt höjda ögonbrynen –  Sex & The City är sport, bara för ett annat kön.

+
Samantha. Hon kliver fram som hjältinna i filmen. Var det kanske villkoret för att hon skulle vara med i filmen överhuvudtaget?

–
Steve. Min gamle hjälte har fallit, jag är besviken.