Jo, i Sverigeland älskar vi vår bärs, vår snaps, vårt billiga lådvin. Men så fort någon smakar för mycket och ofta på de heliga nationaldryckerna så sopas denne med sina problem under mattan, regel före undantag. Det är för sorgligt.

Det finns ingen plats för issbrukarpersonligheter i det här landet, det är också för jävla sorgligt. Fest här, skam där, inga konstigheter. Om någon visar tecken på problem mejlar man bara en länk till närmsta, så klart privata och svindyra kognitivterapeut, sedan locket på. Inga konstigheter.

Missbrukare? En luggsliten, fårad gubbe med fladdrig plastpåse utan direkt innehåll som luktar fisk och pratar med sig själv? Eller en snygg, verbal 24-åring mitt i karriären? Jag kommer alltid att fylla min tomhet med något, numera är det oftast socker eller den dåliga sortens bekräftelse.

I’m the kind, men det går serrni, har nämligen lyckats klura ut hur man bäst omvandlar det jobbiga till kreativitet och driv. Klyschigt och bra. Kommer däremot aldrig mer att tycka så synd om mig själv som jag gjort. Allra mest för att folk rynkat sina pannor och plutat sina underläppar tills jag hjärntvättats till att tänka: Jo, det är skitsynd om mig. Tänk, att vara knappt vuxen och redan ha problem av det slaget. Nu ska jag väl skriva två böcker om skiten, plus en föreläsningsturné på det. ”Hon vann över spriten”. Nä tack.

Min mejlinkorg vittnar om hur tabu det egentligen är att vara missbrukare. Framför allt om man inte är en 62-årig fiskluktande, fårad gubbe som pratar med sig själv. Folk bönar och ber om mina råd, min hjälp. De vill ha en hand i mörkret, de vill ha svar på hur man lägger av. Vad ska jag svara? ”Jag är inte mina problem, inte du heller”. För just där ligger ett gigantiskt problem. Den som står för det blir det. Man får leva med rynkade pannor och plutande underläppar tills man dör.

Eller trycker upp en tröja som säger: Inte synd om mig. NEEJ.
Det spelar ingen roll hur bra råd jag än ger, så länge samhället och dess invånare behandlar folk som inte kan hantera berusningsmedel som kompletta idioter så är mina råd lika förändrande och revolutionära som nya alkohollagsutredningen.

Sluta dadda mig, sluta ge mig hundögon (Reinfeldt-ögonen), sluta smyga med din öl. Drick den brevid mig, var glad. Men ifrågasätt inte valet att avstå, sluta upp med det. Det är ingen som frågar varför Lisa slutat röka, tänk så. Känn dig inte hotad av nykteristen, framför allt inte av mig som ändå har guldfiskminne de luxe. Drick din bärs och gläd dig åt att du kan utan att trassla in dig i allt och alla. Eller drick en Loka citron för att sympatisera, bara du inte tjötar om det. Då går jag. Och tar bort dig från Facebook. Då är du bara en jobbig ”tycka-synd-omare”

Dem det är synd om är nämligen alla som buntar alla missbrukare i samma hög. Vi och dem. Det skulle aldrig hända mig och mina. Och om det mot förmodan gör det så är det bara att hålla käft tills allt ordnar sig igen. Skål på det.