Ett tag rev jag ur de allra desperataste och mest tragikomiska kontaktannonserna och sparade i en liten låda. Varför? Min fascination över folks ibland bisarrt stora suktan efter en partner (eller ett ligg, sak samma) var oändlig.

Sen tappades den där lådan bort, jag är inte bruttan som under en längre period klarar av att hålla ordning på mina pyssligheter. Är däremot hon som spyr på alla dessa SSS-folk (Ständigt Sökande Singlar). Är ensamheten så hemsk och ångestfylld att man kan tänka sig byta den mot vilket miffo som helst med bostadsrätt och någons slags bekräftelseförmåga?

Jag älskade inte att vara singel, däremot letade jag aldrig. Plågade aldrig min omgivning med ständigt gnäll om iiingen ville ha mig. Det var ju jag som inte ville ha. Eller ja, ingen ville ha ingen, just då. Mitt singelskap var ju självvalt, jag såg det aldrig som att jag var "ensam och eländig" för att jag inte dammsugit alla tänkbara kanaler på möjliga kandidater.

Och där poppar en ytterligare fråga upp: Varför anses man mindre lyckad och lycklig som singel? Ni anar inte hur många nedvärderande, huvudklappande händer jag velat hugga av med machete. Hur många gånger jag upprepat: Jag leker och gosar hellre med mig själv än med en människa som är elak, kontrollerande, fel och dum. Varför skall man ha någon bara för att ha? För det vet vi ju allihop, de vettiga och fina växer varken på träd eller buske, är ingen direkt newsflash.

Ändå fortsätter min omgivning att leta och leta, speed-dejta och desperatragga. Och ju äldre vi blivit desto mer tycks det sökas efter det seriösa. Inte längre främst någon att ligga med utan någon att köpa soffa och kolla på HBO-serier och äta glass med. Min omgivning tycks tro att man hittar det bara man letar som en hätsk tanta på Ullaredsrean.

Att hitta det "där" har som sagt aldrig stått överst på någon av mina listor. Att min och hans, den smågalna dalmasens, vägar korsades var mest en enda stor slumpgrej. Vi letade inte efter varann, det bara blev. Och eftersom jag aldrig haft någon töntig lista med "krav" som omgivningen tycks ha(han mååste vara låång, deffad, maaanlig, roomantisk, ööh) utan mest varit öppen och samtidigt haft den där radarn som sållar bort miffon påslagen så... löste det sig. Inte friktionsfritt såklart (ingen kärlek är friktionsfri läser jag i en spalt) men vackert. Jag blev kär utan att SSS:a ett skit. För det går, lovar.

Ensamheten lindras inte av att man träffar nån, ensamheten kanske bara blir mer hanterlig om man träffar rätt. Det vill säga någon som är snäll, respektfull, rolig och en riktigt bra vän. Det står också i spalten. Och jag tar in det, njuter av att inse att min slumphittade kärlek är just så. Är sjukt glad över att ha letat och lagt ut annonser efter betydligt fler vintagejackor och gamla vinyler än snubbar i mitt liv.
 
+ Softa singlar och softa par. Som inte ÄR sin civilstatus. Som är sina alldeles egna.
- Jaaa, det finns fortfarande par med gemensam mejladress, sant...