Vi balanserar alla på gränsen.
Vi bantar oss lagom smala, super oss lagom fulla, lagom ofta.
Precis som det förväntas av oss.
Du som inte bantar och tränar bort dina extrakilon får räkna med att gallras ut i krogköar och under anställningsintervjuer. Du som tackar nej till en öl efter jobbet får allt se till att vara gravid eller ha magsår. Helst både och. Annars får du förklara och försvara din suspekta absolutism i resten av ditt liv.

Att supa och banta är inte bara socialt accepterat, det är en förutsättning för att bli socialt accepterad.
Så länge du håller dig på rätt sida av gränsen, förstås. Lagom-sidan.
På andra sidan står alkoholisten och anorektikern med sänkta huvuden.
Och mer gemensamt än en sjukdomsdiagnos som börjar på "a".
De har båda lyckats så bra att de misslyckats.

Alkoholism och anorexi är sjukdomar, men också symptom på ett sjukligt samhällsklimat. Ett där vi pushar varandra allt hårdare att passa in och överger dem faller.
Du känner dem båda två. De som alltid är lite fullare, lite smalare än du. De som super och bantar mer och med större engagemang. Som orkar stanna ute en stund till, som har disciplin nog att tacka nej till wienerbrödet vid förmiddagsfikat. Människor att se upp till och beundra – ända tills de tappar balansen och går över gränsen.

När sjukdomen är ett faktum har anorektikern och alkoholisten också föraktet de möts av gemensamt. Föraktet och rädslan.
Deras gränslöshet gör oss livrädda.
Vi tiger ihjäl dem, lämnar dem ensamma med skammen.
Vi mot dom. Vi som lyckats. Dom som förlorat.
Men egentligen vet vi bättre. Annars hade vi aldrig varit så rädda.
Vi ser deras misslyckande och vi ser oss själva.
Vi ser vår egen strävan efter att bli lite bättre, lite lyckligare; vårt eget självförakt och våra egna misstag.
Vi ser att de liksom vi vacklat på gränsen, men att omständigheter och förutsättningar fått dem att tappa balansen.

Det är en sliten sanning, men icke desto mindre värd att upprepa: alkoholisten på parkbänken skulle lika gärna kunna vara du eller jag.
Vi vet det båda två, men vi blundar och balanserar vidare.
Vi hoppas på det bästa.
 
+ Alla som vägrar skämmas, som vågar tala ut om sin sjukdom och visar andra att de inte är ensamma.
-  Kändisar utan sjukdomsinsikt som glorifierar problemen utan att ta sitt ansvar.