BORIS BENULIC Karga landskap, stor öppen himmel med färg av oputsat silver och så mycket sex bland raukar och grottor. Jag kan se scenerna framför mig medan jag funderar på att skriva manus till en tv-serie. Den utspelar sig på Gotland från mitten av 1930-talet och framåt. Vi följer fyra unga människor och deras passioner och drömmar. De kommer från olika förhållanden; en arbetargrabb, en läkarson, en dotter till ett lärarpar och så kanske en dotter till en småbrukare.
De möts och förenas genom sitt politiska arbete i Svenska nationalsocialistiska partiet. De är trötta på både arbetarrörelsens kollektivism och inskränktheten och närigheten hos storbönder, landsfiskaler och kapitalister.
De drömmer om att kampen mot judebolsjevismen och för ett rasrent Sverige ska ena alla klasser i en svensk nationalsocialism.
Fan, jag kommer att bli rik och berömd, de kommer att älska det här på statstelevisionens dramaavdelning.
Va, vad säger ni? Auschwitz, sex miljoner judar mördade? Javisst fan! Tänkte inte på det. Nej, det var väl kanske ingen bra idé.
Det skulle inte gå att göra en tv-serie om de där ungdomarna i dag utan att låta berättelsen handla om hur dessa ungdomar kunde göra drängtjänst åt en totalitär och mordisk ideologi.

Kunde ingen ha tagit det snacket med Peter Birro och Mikael Marcimain när de ville göra serien ”Upp till kamp”? Den svenska maoismen var en del av en politisk rörelse som i Kina var ansvarig för mord på miljoner och åter miljoner människor. Hårdast gick Mao Zedong fram i de egna leden – han tvekade inte att låta avrätta motståndare genom att begrava dem levande.
Gör man en serie om ungdomsupproret som inleddes på 1960-talet så kan man inte låta bli att också försöka förstå hur svenska ungdomar kunde stå och sjunga ”Östern är röd”, medan östern faktiskt färgades röd av blod från kinesiska arbetare och bönder.
Jag var en del av denna rörelse – bland annat var jag chefredaktör för Stormklockan, den gemensamma tidningen för Röd ungdom och Marxist-leninistiska kampförbundet för återupprättandet av Sveriges kommunistiska parti  ända tills dess den maoistiska partikärran rullade utför branten.
Min inställning är densamma nu som då; framtiden tillhör det arbetande folket och krig, nöd, elände och svält går att bekämpa. Marxismen har rätt, men maoismen var fel väg. Därför måste man börja om. Gå tillbaka till ”Kommunistiska manifestet” och försöka förstå varför det blev så fel.
Det borde de som skapade serien ”Upp till kamp” också gjort. Försökt förstå.

– Andra stora män för deras brott mot de mänskliga rättigheterna.