Efter ett halvårs osynlighet så har Göran Persson onekligen piggat upp den inrikespolitiska debatten rejält – tungt tillbakalutad, svärandes och enligt många ljugandes rakt in i kameran. Erik Fichtelius har uppenbarligen lycktas med det som andra journalister misslyckades med under Perssons tid vid makten; att locka fram den äkta Göran.

Alla vet att Göran Persson aldrig skulle ha sagt som han gjorde om han inte hade varit stenhårt förvissad om att intervjuerna inte skulle sändas förrän han hade dragit sig tillbaka. Och det var just detta som var själva kärnan i SVT:s hemliga projekt; väljarna skulle inte få reda på allt detta om ordförande Persson förrän det var för sent. Enligt Erik Fichtelius själv så fanns det till och med ett avtal om detta mellan statsministern och SVT.

Jag var själv redaktionschef på tidningen Resumé när vi avslöjade hela historien i december 2002. När skiten hade träffat fläkten så vacklade SVT till för en sekund och övervägde faktiskt att sända hela materialet i förtid. Men detta stoppades av Göran Persson som hotade med juridiska repressalier.

Och där satt vi TV-tittare och trodde att vi hade köpt Erik Fichtelius lojalitet med våra lagstadgade licenspengar – att SVT:s tjusiga direktiv om obundenhet garanterade oss pinfärska nyheter och inrikespolitisk information från SVT:s främste politiska kommentator. I själva verket sparade han det allra göttigaste materialet i ett låst plåtskåp tills ordförande Persson själv skulle ge sitt tillstånd för sändningsstart.

SVT-ledningen och Erik Fichtelius svor dock på att det inlåsta materialet inte innehöll några som helst nyheter som var av politisk betydelse. Sådant skulle de nämligen rapportera om omedelbart. I dag vet vi att detta inte var sant.

Göran Perssons minst sagt öppenhjärtiga beskrivningar av Tysklands före detta förbundskansler Helmut Kohl skulle onekligen ha fått stora utrikespolitiska konsekvenser om materialet hade sänts redan då. Påhoppen på Gudrun Schyman, Carl Bildt, Miljöpartiet och inte minst Mona Sahlin och Erik Åsbrink hade utan tvekan lett till inrikespolitisk jordbävning för att inte säga regeringskris. Om inte detta är politiska nyheter så undrar jag var redaktör Fichtelius hämtar sin journalistiska näring.

Givetvis fanns det tusentals tillfällen när Erik Fichtelius borde ha rapporterat om allt detta till sin miljonpublik. Till exempel under de hårdkokta valbevakningar som Erik Fichtelius ansvarade för både 1998 och 2002. Men SVT valde att hellre lägga sin publicistiska lojalitet hos den sittande regeringschefen än hos de licensbetalande väljarna. Man kan med fog påstå att SVT därmed stärkte sin roll som statstelevision.

+ Att förslaget om kollektiv massavlyssning verkar läggas på is.

– Kubas regim som inte direkt förnekar sig.