Tjejer kan ju inte slåss, fick jag jämt höra när jag tränade kampsporter förra seklet. Nu införs förmodligen damboxning som officiell gren i OS 2012. Men hos vissa myndighetspersoner verkar myten leva vidare.

Min kompis, låt oss kalla honom David, gifte sig med en ung, framgångsrik kvinna som jobbar med mänskliga rättigheter, jämställdhet och konflikthantering. Efter drömbröllopet började fina frun blotta sitt mörker. Vid återkommande vansinnesutbrott pucklade hon på sin man.

Det är ju inte direkt en hemlighet män delar över en öl men när de fick sin son och min vän såg drömmen om den kärleksfulla kärnfamiljen smulas sönder av misshandeln fick han nog och tog farväl av sin fru. Sen dess har sonen farit fram och tillbaka som en pingpongboll mellan föräldrarna som bor ett stenkast från varandra.

En dag när David var på ett badhus med sin son fick han ett hårt slag i ansiktet av den lille. ”Vad gör du?” Undrade min kompis och ungen svarade: ”Så gör mamma på mig. Men ännu hårdare.”

Successivt uppdagades misshandeln och pojken berättade att mamman skrek och svor om nätterna tills han kissade på sig. Han berättade hur hon slog honom över örat med öppen handflata, ”på händer och fötter där det inte blir några blåmärken”, hur hon knuffar honom baklänges.

När det är dags för pojken att åka hem till mamma igen är han livrädd. Då föreslår han, blott fem år gammal, att han ska anmäla mamman hos polisen. På Kungsholmens barnahus möter han specialpersonal som har vana att förhöra barn. Förhörsprotokollet är en dyster läsning.

Polisen kopplar direkt in socialen som lägger ner ärendet. Mamman som är en människorättsaktivist blir snällare en stund. Kanske har polisanmälan fått henne att sansa sig. När det som sker bakom lyckta dörrar i hemmets trygga vrå hamnar i det offentliga rummet brukar även de värsta våldsverkarna ta sig i kragen.

Ett år senare börjar hon slå pojken igen. Nu ber och bönar ungen om att få slippa sova hos mamman som blir ett monster om natten. När pappan inte lämnar tillbaka honom och istället skickar brev till mammans ombud, tingsrätten och socialen får han böta 28 000 kr. för att han undanhållit och skyddat sin son i tre veckor.  Gång på gång lägger socialen ner utredningen med hänvisning till att ord står mot ord. Mamman hävdar att pappan hjärntvättat pojken. Och socialen köper mammans myt.

När mammans f.d. pojkvän får veta att hennes son far illa skriver han också ett intyg om hur han drabbades av hennes våld under deras korta romans. Även hans kompis, en känd mediefigur, inkommer med ett vittnesmål om blåmärken som mamman åsamkade honom. Men det räcker inte.

När pojken gråtande berättar för inkopplade psykoterapeuter om hur mamman viftat med polisanmälan och skrikit att hon vet allt, att han har ljugit och att polisen ändå inte tror på honom för att han bara är ett litet barn är hans tårar inte vatten värda. Väntar de på OS 2012 för att inse att tjejer också kan slåss?