.Det är länsstyrelserna som fattar beslut om omhändertagande av djur som bedöms fara illa. Själva omhändertagandet sköts av polisen.

- Fallen är väldigt olika. Men det kan bero på att djuren är utsatta för ett så pass stort lidande att det bedöms som att djurägaren inte kommer att kunna avhjälpa det på egen hand, säger Ingrid Nissen, länsveterinär i Kalmar län.

- Det kan också vara så att det inte finns någon ägare, eller att man inte hittar ägaren. Och då har de ju ingen tillsyn eller någon som tar hand om dem.

När länsstyrelserna 2009 tog över ansvaret för djurskyddet från kommunerna sköt antalet omhändertaganden i höjden. Under perioden 2010—2015 har länsstyrelserna i genomsnitt fattat över 1 000 beslut om omhändertaganden per år. Och ofta gäller besluten inte bara ett djur, utan flera stycken.

- Det är ofta de som har fler än ett djur som inte klarar av att sköta dem, konstaterar Ingrid Nissen.

TT har tagit del av detaljerad statistik från länsstyrelserna och Jordbruksverket över de två senaste årens omhändertagandebeslut. 58 procent av besluten gäller katter och 26 procent hundar. Resterande omhändertaganden gäller hästar (4 procent), lantbruksdjur (5 procent) och övriga djur (7 procent).

Att vanvård av katter är så pass vanligt beror inte bara på att katten är vårt vanligaste sällskapsdjur, utan också på att lagkraven är lägre jämfört med vad som gäller för hundar, enligt Ingrid Nissen.

- De behöver inte märkas och registreras. De ses inte heller som särskilt värdefulla ekonomiskt utan får ofta hållas vind för våg, förökar sig och blir förvildade. Det är det stora problemet med katter, säger hon.

Både Ingrid Nissen och länsveterinärkollegan i Hallands län, Madeleine Beckman, vittnar om att omhändertaganden av just katter kan gälla hela kolonier av djur.

- Katter förökar sig ju ganska snabbt om man inte kastrerar dem. I extrema fall kan det vara så många som ett trettiotal, säger Madeleine Beckman.

Hon ser den utbredda vanvården av katter som ett samhällsekonomiskt problem:

- Dels innebär länsstyrelsens handläggning en kostnad. Sedan kostar polisens del av omhändertagandet 10 000—15 000 kronor per katt, lågt räknat. Och i de fall där det inte finns någon ägare så är det skattebetalarna som betalar.

Redan 2011 föreslog en utredare att det skulle bli obligatoriskt med märkning och registrering av katter. Men reformeringen av djurskyddslagen har dragit ut på tiden. Först i september i år räknar regeringen med att lägga fram ett lagförslag.

- Jag hoppas att man tar tillvara förslagen om katter. Det skulle vara en klar förbättring, som vi ser det, säger Madeleine Beckman.