Att inte veta vad produktionsbolaget HBO är i dag, är ungefär som att inte veta vilka Paramount och MGM var för några decennier sedan. Filmens era är förbi, nu är det tv-seriernas tid.
Det började lite lättsmält med serier som ”Sex and the city”, ”Frasier” och ”Seinfeld” för att nu handla om polygami-familjer (”Big love”), marijuanasäljande hemmafruar (”Weeds”) och bisarra begravningsentreprenörer (”Six feet under”).
Det är i tv-serierna vi möter de udda rollfigurerna som aldrig visas i Hollywoods polerade värld. Dessa serier håller hög kvalitet, tar upp tabubelagda ämnen och är så dramaturgiskt skickligt uppbyggda att de dyra dvd-boxarna blir storsäljare. Megastjärnor som Meryl Streep och Al Pacino, som för några år sedan fnös åt tanken på att medverka i en tv-serie, dyker numera upp i diverse avsnitt.

Visst påverkas vi massor av dessa serier vilkas budskap upprepas för oss varje vecka på bästa sändningstid. Jag gjorde nästan glädjehonnör när jag såg ”Vita huset” och insåg att den sätter politik på agendan igen i någon sorts hederlig folkbildande tradition. Efter ”Sex and the city” var singel i stan det absolut fräckaste man kunde vara och antalet ansökningar till läkarlinjen ökade med serier som ”ER” och ”Greys Anatomy”.

Dessutom tror jag att serieformatet passar oss bättre än filmformatet. Vem orkar sitta i två timmar i en popcornosande salong med ständiga avbrott av hostattacker eller grannparets hånglande? Dagens stressade människa föredrar effektiva 45 minuter eller väljer att se alla avsnitt på raken en slö söndagseftermiddag, för att slippa passa tablåtider.
Det finns också en viss orättvisa. De flesta ”bra” serier har sin premiär i betalkanalerna medan folk i allmänhet får hålla tillgodo med repriser eller trashiga dokusåpor tills produktionsbolagen rear ut sina kvalitetsserier. Det blir liksom tv för folket och tv för dem som har råd.

Men jag saknar trots allt upplevelsen av att ”gå på bio” och jag önskar att svenska biografägare tar denna backlash med ro och i stället fokuserar på att göra morgondagens biobesök riktigt häftiga. Förr eller senare kommer vi att tröttna på att sitta isolerade hemma, bakom skärmar och datorer. Vad sägs till exempel om att erbjuda fåtöljer med fotpall, kanske ett glas vin, några laxsnittar och en cigarr i mindre salonger med mer intimitet och bekvämlighet? Vi behöver en bioupplevelse som börjar före reklamen och varar långt efter eftertexterna.