Doktor Armando klappar mig ömsint på kinden som för att stryka bort min oro. Vi ringde hotellreceptionen på Teneriffa och bad om en läkare eftersom vår lilla dotter slet i sina små öron av smärta. Innan jag hunnit lägga på luren, som om han stod i givakt utanför dörren, var doktorn på plats. Vilken service, undslapp det mig.

Vår dotter fick en bunt mediciner utskrivna och sen lovade vi att ringa om det hände något. Vilken service, säger vi till varandra och minns hur det är när man får vänta i en halv evighet i sjukhuskön och sen bli hemskickad med "ingen fara, ingen medicin". Men så kostade doktor Armando 700 kronor också.

På väg till Apoteket börjar vår avkomma spy. Då ringer vi doktorn igen som direkt skickar en ambulans. Vi kastar oss in i den obehagliga bilen som far som en eld genom staden och tvärbromsar framför ett grönmålat sjukhus. En femhundring för den färden. Där antecknar svenska Agneta alla våra uppgifter och skickar in oss till en ny doktor som undersöker dottern och snabbt ordinerar röntgen, blodprover och dropp. ”Si or no?” frågar doktorn och spänner ögonen i mig som plötsligt tappat bort min skolspanska . "Ni måste ta ställning. Ska vi gå vidare med alla undersökningar?" säger hon strängt.

Vem säger nej i ett sådant läge? Gör allt ni kan, todo por favor, svarar jag och tvingas hålla fast min älskade i ett svekfullt Brutusgrepp för att två sköterskor ska sticka och tömma henne på nästan allt blod hon har i sin niokiloskropp. Tarmar röntgas ur alla vinklar och sen tjofs ska hon läggas in för dropp över natten.

När vår dotter börjar gå bärsärk i den sterila sjukhussalen med neddragna jalusier ber vi sjuksköterskan om fjärrkontrollen till den väggfasta TVn. "Ni får kvittera ut den för 20 euro i receptionen" svarar hon vänligt. Två hundra spänn för en spansktalande anka.

Dagen därpå vill vi bara hem. En kärnfrisk Melina sliter i sladdar och vägrar finna sig i ett sängliggande tillstånd.  Men vi får inte åka hem. De väntar nämligen på svar från försäkringen. Sladdarna kopplas inte bort innan slantarna rullat in. 

Vi är mitt i ett gisslandrama. I detta läge dyker frågan upp. Kan man lita på att den offentliga sjukvården gör tillräckligt eller att den privata inte slår mynt av människors hälsa? Offentlig sjukvård med långa vårdköer, stressade systrar och pressade läkare eller privat sjukvård där man som patient undrar om det är vinstdrivna vårdare som drar igång det tunga artilleriet med droppslangar för lite klirr i kassan.  

+ Familjen Östman från Örnsköldsvik som var med på flyget från Teneriffa. Vilka härliga människor. Tack för att ni hjälpte till med vårt busfrö.

– Alla de som kritiserar USAs president Obama för sjukvårdsreformen som räddar liv.