Lek med tanken att du äger en bostadsrätt mitt på Södermalm i Stockholm. Du har ärvt den av dina föräldrar och dom har ärvt den av sina föräldrar. En dag får du ett brev som säger att din granne ska vräkas för att nya gäster ska komma. Det är domstolsbeslut på det.

Din granne vägrar att flytta och du har full förståelse för det. Han har bott där lika länge som du. Ni har odlat grönsaker i trädgården tillsammans, byggt upp väggar tillsammans, ätit, druckit, skrattat och gråtit tillsammans. 

En månad senare klockan fem på morgonen stormar maskerade militärer in i alla hem i byggnaden. Ni är totalt elva familjer och alla åker ut på gatan. Alla möbler slängs in i en stor lastbil och dumpas längre bort på en lekplats.

Uppför backen står den nya familjen och väntar, tittar på, som om det vore på film. När allt är ute så vandrar dom ner och går in i ditt hus och alla dina grannars hus. Nu är dessa familjer dom nya ägarna. Vad hade du gjort?

Hade du bosatt dig på andra sidan trottoaren och försökt göra allt i din makt för att få tillbaka ditt hem? Hade du provocerats av dom nya gästernas hånflin när dom går igenom din port. När dom tittar ut genom ditt sovrumsfönster? När dom filmar dig från din takterrass?

Vad hade du sagt till din 6-årige son som vaknar upp på morgonen efter att ni legat ute på gatan en vecka och säger ”Pappa, det här är inte roligt längre. Jag vill gå hem.”

Hade du kastat sten? Krossat fönster? Försökt hindrat gäster från att komma in genom dina grindar för att gratulera dom nya familjerna till den nya bostaden?

Hade du skrikit ”Tjuvar!” så fort dom gått förbi? Hade du betalat alla dina livs besparingar för rättegångskostnader för att få tillbaka hemmet som du har papper på att du äger? Eller hade du bara accepterat det och försökt hittat ett nytt hem?

Under mina dagar med familjerna i östra Jerusalem har jag ibland chockerats av deras likgiltighet och ibland inspirerats av deras mod. I ärlighetens namn vet jag inte om jag hade orkat hålla ut lika länge som dessa familjer.

Jag vet att det är lätt att snacka i en sån situation, vad man hade gjort och inte gjort. Men vad jag känner i den situationen när jag sitter under ett tält med familjerna är att om det hade varit mitt hem så hade jag sprängt upp det. Ska inte jag fått bo i mitt eget hem ska ingen annan få göra det heller. Men såklart. Det är bara ord.