EU är en förkortning av – extra utgifter. Så brukar jag ibland skoja med detta ofta pretentiösa stormaktsprojekt och de som då blir upprörda har svårt att försvara att exempelvis  EU-kommissionären Margot Wallström får 240 000 kronor i månaden.

Jodå, jag röstade nej till EU 1994. Men snart insåg jag att Sverige kommer att förbli medlem i EU och att det inte finns någon annan möjlighet än att kämpa för två saker: att minimera unionens skadeverkningar (de är många) och att få EU att gå i spetsen för kampen för ett bättre klimat. Där kan EU spela en roll.

Varför går det ändå så trögt? Därför att EU till själva sin konstruktion är till för att riva så många handelshinder som möjligt och till varje pris öka tillväxten. När EU-valsdebatten nu gått igång är det därför märkligt att notera att kring den institution som kanske är själva maktens hjärta i EU, EG-domstolen, råder nästan absolut tystnad.

Men det är där Marknaden vaktas. Blå salen, La salle bleu, heter den sal i Luxemburg där domstolen sammanträder. Det lär inte finnas några fönster i salen, vilket ger ett stilenligt intryck: Här ska domarna tolka EUs grunddokument, de som har som sitt främsta syfte att avreglera, och då är det bra om inget hörs in från gatan.

Jurister tenderar att till sin politiska läggning dra åt höger. Det beror på att de oftast rekryteras ur elitskikten och deras förståelse för olika sociala problem kan därför vara svag.

Det är förresten därför som president Obama har talat om att i den amerikanska Högsta domstolen, som är placerad över de folkvalda i senat och kongress, försöka få in människor som inte bara har juristerfarenhet. Han önskar sig ledamöter som har ”empati nog att sätta sig in i vad det innebär att vara en ung tonårsmamma.”

I EG-domstolen är det knappast erfarenheter av arbetslöshet och lönedumpning som styr lagtolkandet. Mycket riktigt har domstolen gått i bräschen för att försvåra för fackföreningarna.

Varför talas det inte mer om den makt som utövas i Blå salen? För borgerligheten är det förstås ett drömläge att kampen mot löntagarintressena förs i fönsterlösa rum. Svenska LO är djupt kritiskt till de löntagarfientliga domar som kommit därifrån, men när man hade chansen att presssa socialdemokratin till att påverka Lissabonfördraget – ja, då tog man den inte.

Den röst jag lägger i EU-valet den 7 juni har, tyvärr, ingen betydelse för vad som sker i Blå salen.

+ Den norska låten som vann i Moskva fastnar mer och mer i huvudet.

– Piratpartiet slåss för en bra sak, men är för fega för att våga välja att stå till höger eller vänster.