Titel: ”Ciao bella”
Genre: Komedi
Betyg: •••

Mustafa (Poyan Karimi) är en lite nördig 16-åring från Lerum med iranska föräldrar. Han längtar efter flickvän men är för blyg för att ragga – tills ett missförstånd vid fotbollsturneringen Gothia Cup gör att han tas för italienare.
Plötsligt blir han sedd av tjejerna, särskilt den romantiska Linnea (Chanelle Lindell) som gärna vill få sitt brustna hjärta lagat av en spännande kille från Rom. Debutantduon Mani Maserrat-Agah (regi) och Jens Jonsson (manus) skildrar sedvanliga tonårsvåndor med hollywoodsk dramaturgi och en humor som bitvis träffar, bitvis slinter – men som även när den inte är toppenkul ändå värmer med sin ömsinthet.
Skådespeleriet är tonsäkrast i det fint fångade vardagssnacket, men svajar i de dramatiska partierna. Linneas loserpappa är en karikatyr men Jimmy Lindström gör honom med både humor och hjärta. Poyan Karimi har en lågmäld charm som Mustafa och Chanelle Lindell ger Linnea en rörande skörhet. Självklart hejar vi på detta gulliga kärlekspar.

Kulspruteprotes och grillsåsbesatthet

Titel: ”Planet Terror”
Genre: Skräck
Betyg: •••

Småstadspoliser kämpar mot zombier och får hjälp av en enbent gogo-dansös med en maskingevärsprotes samt hennes skjutglada ex-pojkvän.
Tarantinos ”Death proof” var första halvan av Grindhouseprojektet.
Den här filmen av kompisen Roberto Rodriguez är den andra. Liksom ”Death proof” har den medvetna skavanker (en hel akt fattas) och inleds med en rätt kul låtsastrailer. 
Rodriguez har satsat på mer story än Tarantino, men den är å andra sidan en tunn och rörig ursäkt för att skapa action och splatterscener. Resultatet är brutalt, geggigt och småkul på ett trashigt vis, men ”Death proof” var lite coolare och hade ännu bättre musik.
Bäst här är Rose McGowan med sin maskingevärsprotes och den av grillsås besatta J T (Jeff Fahey).

Glöm den här filmen

Titel: ”Evan den allsmäktige”
Genre: Komedi
Betyg: •

I ”Bruce den allsmäktige” var han Jim Carreys jobbrival men i uppföljaren står Evan (Steve Carrell) själv
i centrum. Han har just bytt tv-jobbet mot politik och valts in i kongressen när Gud (Morgan Freeman) dyker upp och uppmanar honom att bygga en ark. Filmen utger sig för att vara en komedi men innehåller inte ett enda fungerande skämt. Stackars Carrell kämpar förgäves med en hopplös gapa-och-skrika-roll och Freeman gör sin mest irriterande mysfarbror någonsin. Glöm!