På spåret…
En kväll i vintras när jag var på väg till en bokdag i Lindesberg lyckades jag åka vilse i vårt vackra land. Jag bytte till fel tåg, klev av för sent, gick av för tidigt, fullkomligt förvirrad och förfärligt gravid hamnade jag i Laxå. Där rådde hjärtstillestånd. Inte en själ så långt ögat nådde. Hallå, skrek jag på den spöklika stationen. Till slut ringde jag nummerupplysningen och bad dem koppla mig till Taxi Laxå. Närmaste bil var en halvtimme bort. Ensam och rädd grät jag en skvätt.

Nu sitter jag på tåget igen. Denna gång på väg hem från Bokmässan i Göteborg. Det höstfärgade landskapet glider förbi i rasande fart. Mittemot mig sitter en söt liten pojke med en stor svart keps, ett fåtal fräknar och två stora blåa ögon. Han äter bilar. Hans mor och lillebror sitter bredvid.

Jag läser en tidningsnotis. På stationen i Lund bär en pappa upp familjens resväskor på tåg et på väg till Kastrup. Mamman bär minsta barnet i famnen. Storasyster Sara 8 år kliver upp för tågtrapporna själv men det klarar inte fyraåriga Mohamad som väntar på att pappa ska lyfta upp honom. Då stänger dörrarna och tåget lämnar stationen. Ensam kvar på perrongen står fyraåringen, skrikande och gråtande efter sin familj. När pappa Khaled vädjar till tågföraren om att stanna tåget får han ett ”hånfullt svar tillbaka.”

Martin mittemot mig tömmer snart sin godispåse. Jag tänker på pojken som står ensam på perrongen. Han har ingen mobiltelefon. Han kan inte läsa. Jag vet inte ens om han kan svenska. Ändå vänder tågföraren den hjälplösa pojken ryggen. I taxin hemåt tar jag upp tidningsklippet ur handväskan. Taxiföraren har också läst om händelsen. ”Det händer varje dag” säger han med en suck och jag undrar vad han menar. ”Hade pappan varit blond och blåögd hade detta aldrig hänt” förklarar föraren. ”Innan dig hade jag en man i slips i bilen. Han skulle till Södermannagatan. Här har du kvittot” visar han. Det skrynkliga beviset är på 67 kr. Så länge stod föraren ut med smutskastningen i baksätet. Slipsmannens monolog gick ut på att ”blattarna är en belastning”. ”Ni ljuger och fuskar, sa han till mig som levt här i 30 år och aldrig bett om ett bidrag ” försäkrar föraren. ”Till slut bad jag honom gå av. Kränkningarna kostade mig 67 kronor. Men jag vill inte ha hans pengar” avslutar taxiföraren.

Mohamads pappa lyckades ringa en bekant som kastade sig in i en taxi och hämtade upp pojken på stationen. Nu är Skånetrafiken anmäld hos Diskrimineringsombudsmannen. Jag vet inte hur det slutar, tågföraren är säkert en jättesnäll farbror som bara hade en stressig dag på spåret, men jag vet att Sverige snart spårar ur om vi inte börjar tala klarspråk om rasismen. Förlåt, förresten jag menar medmänskligheten.

+ Josefin Ekmans bok ”Pyssel de luxe” för alla oss som inte gått på dagis. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom.
– För många böcker – för lite tid. Varför är livet så kort?