Miriam tar tag i min hand och klättrar snabbt upp på min rygg. Hon är fortfarande ett barn men ändå väldigt intelligent, egentligen vet hon mycket väl att hon inte får gå nära främlingar. Trots det kan hon inte låta bli och innan jag förstår vad som händer så får jag en liten kram av den sötaste orangutangen jag någonsin sett.

Vi är långt ute i djungeln på besök i ett av Sumatras orangutangcenter. Hit kommer orangutanger, mest unga, efter att deras mammor dödats och de själva hållits som husdjur. 

I det vilda tar det runt sex år för en mamma att lära sin unge hur man överlever i skogen, och som föräldralös har ungen ingen aning om vilka faror som finns, vad man kan äta eller ens hur man klättrar. 

Det är därför de har förts hit, för att gå i djungelskola innan de en dag släpps tillbaka ut i regnskogen. 

Miriam har lärt sig snabbt och kommer klara sig bra, om hon bara övervinner sin nyfikenhet på människor.

Det var ungefär sju miljoner år sedan som separationen mellan människan och vår närmaste släkting schimpansen ägde rum och strax under åtta miljoner år sedan vi delade oss från gorillorna. Orangutangerna är vår tredje närmaste släkting, med 16 miljoner år av självständig evolution. 

Trots detta är ändå vi så förbryllande lika. Deras händer, naglar, ögon och öron ser ut som våra. Om du leker med en orangutangunge så kommer ungen att härma dina ansiktsuttryck, precis som ett människobarn. Orangutanger kan tillverka enkla redskap, som koppar och paraplyn. De gråter med tårar om de förlorar en unge.

Miriam är lyckligt ovetande om hoten som hennes art står inför när skogen försvinner. För de som arbetar på centret är det dock tydligt.

– När jag började här för två år sedan hörde vi ljudet av motorsågar kanske en gång i veckan. Nu hör vi dem varje dag, säger orangutangcentrets veterinär Winny som är orolig över både centrets och orangutangernas framtid. 

Samtidigt som skogen krymper så går dock projektet bra. Målet är att återanpassa och släppa ut så pass många orangutanger i området att man får en stabil population, något man inte haft här på nästan hundra år. Hittills har 140 orangutanger återvänt till ett liv i skogen, och åtminstone tre ungar har redan fötts i det fria.

Jag har svårt att glömma känslan av Miriams hand i min och hur mänsklig hon verkade. Att se på henne var som att se en pusselbit ur vår egen evolutionära historia. Orangutangerna är tillsammans med de andra stora aporna de enda som kan svara på frågan vad som är unikt för oss människor, och att förlora dem vore att förlora en del av oss själva. Miriam ser efter mig när jag på darriga ben lämnar djungelskolan.

Fler arter hotas av utrotning

Orangutanger, tigrar och elefanter känner nog alla till. Mindre kända är noshårig utter, indonesisk kameleont och randig sumatrakanin. 

Alla dessa djur har dock en sak gemensamt – de hotas av utrotning i takt med att regnskogen de lever i huggs ned. 

Den vanligaste orsaken till att en djurart dör ut är att den miljö de är anpassade till försvinner. På Sumatra sker det i snabb takt, på 30 år har 95% av skogen i låglandet avverkats. 

Samtidigt som djuren trängs ihop på en allt mindre yta så ökar också konflikterna med människor när djuren blir tvungna att söka sig utanför skogen. Inte minst elefanterna drabbas när de gör räder i oljepalmsplantager, något som ibland leder till att plantageägare väljer att förgifta dem med cyanid.

Det är sällan man nås av uppmuntrande nyheter i ämnet, men det finns ändå några. 

Till exempel planerar WWF att köpa avverkningsrätten för 100 000 hektar regnskog på Sumatra. Framtiden för tigrarna, de noshåriga uttrarna och alla de andra ser därmed i alla fall lite ljusare ut.