Vi klarar oss under monsunregnens första månader med paraplyer och fuktiga mockaskor och gör vår första kanaltur i den livligt trafikerade khlongen Saen Saep. Här slussas man i östlig riktning ända från palatsområdet i city förbi den försvunna thaisidenambassadören Jim Thompsons fantastiska hem. Färden går upp till 18 kilometer ut i kranskommunerna. Drygt tio meter långa båtar med plats för sju passagerare i bredd duschar varandra med grumligt kanalvatten när de möts i rasande fart i khlongens trånga passager. Det är inte på något sätt lugna gatan att åka med: dånet från motorn, blå glasfiberväv som skyddar mot stänk av kanalvattnet och de motorcykelhjälmprydda biljettförsäljarna som med risk för livet klättar ut och in längs relingen som om det vore på lek.

Vid båtarnas hållplatser mellan Jim Thompsons hus och city finns bara en enkel servering. Men ett stycke österut, intill hållplatsen Saphan Withayu Pier, ligger den gamla Bangkokfamiljen Sombatsiris hotell Nai Lert Park under ledning av Swissôtel. Det här doldishotellet har mycket mer att erbjuda än man kan se av webbplats och bilder på nätet. Poolen brer riktigt ut sig i hotellets egen rikt lummiga, åtta tunnland stora park bland slingrande bäckar och en kollektion av exotiska växter, buskar och träd som förvandlas till blomdjungel efter säsongsregnen.

Inomhus ligger den kinesiska restaurangen som är specialist på ankor och spädgrisar serverade med knaprigt skinn. Under en långätning vid den förstenade svarta trädstubbe som är sushikockens arbetsbord på den japanska restaurangen provar jag wasabi riven på hajskinnsrasp till yellow tail. Hummer serveras med sjöborre och laxrom och enkla veganrätter som lättkokt spenat med pulver på rostade sesamfrön, sötbeskt och intressant. En orgie i färskt, i rått eller superlätt grillat med respektingivande, men ändå mycket lägre prislapp än i Japan.

Vi följer nu floden Chao Phraya söderut. Resans två saftigaste scampi äter vi på restauranger norr om palatskvarteren. Båda lustigt nog med tidlösa träinredningar och serveringar på bryggor längs flodens stränder. Hong Seng i Nonthabury, vid Pakkred Pier i (nordöstra) skuggan av Rama IV-bron, håller av tradition enbart lunchöppet och tar bara emot kontant betalning.

Vi hittar hit tack vare en träff med nationalkocken framför andra, Chef McDang, som i thailändsk tv dragit ner byxorna på den arge tv-kocken Gordon Ramsey. Chef McDang, som arbetar med att marknadsföra äkta thai med utgångspunkt från sin egen matstudio, har letat upp och uppmärksammat den bästa thaimaten långt utanför huvudstaden. Och förklarat på vilka grunder genom att skriva en av matlitteraturens milstolpar, ”The principles of thai cookery”.

Vi som inte kan motstå en mycket enkel restaurang bara den serverar den äventyrliga maten från Isanprovinsen i nordöstra Thailand gör också strandhugg på N10-hållplatsen Wan Lang. Restaurang Sida ligger alldeles vid en liten matmarknad, där man provar bland annat små grillrätter om man inte blir mätt på restaurangens papayasallader eller inte hittar till Sida på södra sidan av marknadsgatan Trok Wang Lang.

Jag vet aldrig när det blir kö på de centrala motorvägarna eller i affärskvarteren i centrala Bangkok, utom när det lackar mot helg. Uttryck som ”en taxi- eller tuk-tukresa bort” är hopplöst oprecist i de flesta citykvarteren. Som av en händelse går just i de mest utsatta områdena Bangkoks skytrain BTS bokstavligen talat som på räls över bilköerna, och tunnelbanan MR T under dem.

Den äldsta snabba vägen mot city är varken BTS eller MR T, utan järnvägen. Restaurang Seuy, järnvägsrestaurangen på Samsenstationen, ligger några meter från perrongen dit man kan ta tredjeklasståg. Jag känner mig som en ny och lyckligare upplaga av ”mannen som såg tågen gå förbi” bara genom att lyssna på järnvägens återkommande skrammel och titta ut över restaurangens vackert isade fisk och skinande rostfria utrustning medan vi mumsar på snabbt stekta blad med en lätt doft av vitlök och fisksås.