Den inflytelserika galleristen Esther Schipper är en av dem som har varit med hela vägen. I början av 1980-talet öppnade hon sitt första galleri i Köln, en av världens då hetaste konstmetropoler. 1994 flyttade hon tillsammans med många andra verksamheten till Berlin.

– 1980-talet i Köln var fantastiskt men ibland saknades den riktigt internationella känslan. Där fanns pengar, samlare och en struktur. I Berlin rådde ett kreativt kaos och hyrorna var låga. 

Mycket och billigt utrymme var konstscenens hela förutsättning. I början av 1990-talet var staden mycket nedgången. Invånare sökte lyckan i andra städer, oklara ägarförhållanden från det kollapsade DDR gjorde att byggnader och områden stod tomma vilket gav utrymme för upptäckande och lek. Kreativa från hela världen började strömma till. 

Billiga lägenheter, squattade hus och övergivna fabrikslokaler blev ateljéer, konstkollektiv, barer och eskapistiska nattklubbar. Allt det fasta var förflyktigat och kreativiteten kände inga gränser.

Historiskt har konst alltid haft en mycket stark ställning i Tyskland. Den skulle både verka nationalitetsstärkande och agera motvikt till den ofta stelbenta och auktoritära tyska kejsarstaten fylld av aggressiv nationalism och militärdyrkan. Den skulle vara en estetisk tillflyktsort, ren från världen och politiken. Denna apolitiska syn fick dock sig en rejäl törn i och med andra världskriget då många stora kulturpersonligheter rättade sig in i leden i tredje riket.

 

I dag möts det etablerade och oetablerade i samma offentliga rum. Rörelsen och spänningen mellan gravallvar och humor, högt och lågt, platser och nationaliteter syns inte minst på galleriernas utbredning i staden. Här finns inte ett givet konstcentrum, i stället pågår en ständig rörelse. En del i denna är den är den svenska galleristen Claes Nordenhake som sedan år 2000 verkar i staden. I det i övrigt ganska oglamourösa området mellan Kreuzberg och turisttäta Checkpoint Charlie hittade hade han efter mycket letande det perfekta tillhållet. 
 

Med sin historia som Västberlins centrum för alla oanpassningsbara kulturmänniskor hade området länge känts osexigt, gjort och passé. 
 

Det var i de gamla östdelarna som ”det nya Berlin” hade fötts. Gamla östområden som Mitte och Prenzlauer Berg etablerade sig snabbt som stadens nya hippa centrum och området kring Auguststrasse och Linienstrasse blev konstens sprudlande huvudgator.

– Konstnärerna och gallerierna kommer alltid först, sedan följer de andra, säger Nordenhake.

Relationen mellan stadens kreativa och stadsutvecklingen har blivit sprängstoff de senaste åren. 

Allt eftersom hajpen har blivit större har priserna stigit, och folk är oroliga att staden kommer att mista sin särprägel. De ofta fattiga urberlinarna oroar sig över att hyrorna kommer att stiga och de inflyttade kreativa över att de billiga lokalerna och de inspirerande hårda kanterna ska försvinna.

 

Konsten har gjort staden attraktiv för investerare och trots att det knappt finns några pengar för konstnärerna finns det desto mer i allt man kan sälja om den och kring den. 

Inte minst fastigheter och turistboende som har drivit upp priserna avsevärt i vissa områden i Berlin. 

– Jag är orolig över vad som kan komma att hända när den nya storflygplatsen är färdig, säger den amerikanska konstentreprenören Monica Salazar. 

– Berlin är redan Europas konferensmecka och flygplatsen kommer att göra staden ännu attraktivare för konferensresor. Opersonliga hotellkedjor och storföretag kan om några slå ut småskalig och kreativ infrastruktur av den sort som finns här, säger hon.