”Leave nothing but your footprint” står det skrivet på stora träskyltar längs med den betongväg, stundtals lerstig, som leder genom Koh Tarutao – den 26 kilometer långa ön i nationalparken med samma namn, som sammanlagt består av 51 öar.

En som har kommit till den sista stranden, Ao Son, är naturfotografen Sascha Jakob från Wien. 39-åringen lämnade familjen på fastlandet, kom hit med sitt tält, och har nu hela stranden för sig själv.

– Ön är som i USA:s nationalparker, ju längre man går desto mindre folk ser man. På den första stranden fanns det ungefär 60 personer, den andra hade 20, och här är jag ensam, ler österrikaren. Sascha visste redan tidigare att nationalparken var artrik, men när han gjorde sin research om var i Thailand den mest orörda naturen finns fick han reda på att öarna är hem åt inte mindre än 100 fågelarter. 

– I natt tar jag med mig ficklampan och pannlampan och ger mig ut i skogen. Det är då pytonormarna kommer ner på marken för att jaga! 

Tar man i stället en snabbåt och åker västerut i en timme rakt ut i Andamanska havet så kommer man till Koh Lipe. Till skillnad från de andra öarna inom Tarutaos nationalpark, som är bergiga, så är denna lilla ö relativt platt, och har därmed också varit lätt att exploatera. De senaste fem åren har det, trots att Koh Lipe ingår i Koh Tarutaos nationalpark, byggts mycket på ön, och resultatet är att barer, restauranger, bungalower, reseagenter, bagerier, mopeduthyrare och många andra verksamheter trängs om det lilla utrymmet som finns längs med öns huvudgata.

Hos en av öns många dykarrangörer, Castaway Divers, har spanjoren Aitor Campos jobbat som instruktör de senaste fyra åren. Varje dag tar han med dykentusiaster för ett visa korallrevets mångfald, men nu för tiden har han svårt att hålla tillbaka sin besvikelse.

– För några år sedan fanns det gott om stora fiskar, som hajar och svärdfiskar, men nu finns det bara små fiskar kvar, klargör Aitor och fortsätter:

– Havsnomader har ju alltid fiskat här, men nu kommer de stora båtarna in och dammsuger havet på de stora rovfiskarna. På varje båt jobbar 40–50 personer och när de dessutom slänger plastsopor i vattnet spolas det upp på våra stränder och skitar ner för alla. 

Bilden av ett tropiskt paradis lockar tusentals nya resenärer varje år, och trots att det på några håll börjar likna andra exploaterade thailändska semesteröar infinner sig fortfarande lugnet och den där känslan av att bara vara, framför allt på den östra stranden Sunrise Beach. Det är den längsta stranden med det klaraste vattnet, perfekt för snorkling på egen hand, och en handfull resorter ligger utspridda längs med stranden. Här ligger Castaway Beach Resort, som förutom sin dykarrangör även har en restaurang där loungemusiken blandas med vågsvallet. Några av gästerna ligger i hängmattor och bara blickar ut över havet; det är samma sorts atmosfär som på Koh Tarutao, fast i en mer utvecklad tappning. För 100 år sedan kom havsnomader, eller chao leh, som är ett indonesiskt nomadfolk, till Koh Lipe. Chao leh betyder ”folk från havet”.  

John är chao leh och livnär sig själv och sin familj på att köra ut turister till öar i sin longtailbåt. Hans väderbitna, läderartade hy vittnar om många år i den starka solen. Leendet är äkta, och han har lärt sig engelska när han berättar för besökarna om sitt hem. Det turkosa vattnet blir än mer sagolikt och likt en filminspelning när den färgglada träbåten sakta nuddar vid den orörda stranden på Koh Adang. Den kuperade ön har än så länge bara en resort, och de flesta av det fåtal resenärer som bestämmer sig för att övernatta på den kuperade och regnskogstäckta ön väljer att tälta på campingplatsen. 

Koh Rawi känns som skådeplatsen för en vild djungel, trots att ön bara ligger en timmes båtfärd från turistflockarna på Koh Lipe. Det enda som bryter den totala vildmarkskänslan är blicken tillbaka ut mot havet, där fiskebåtarnas jakt på havets rikedomar är i full gång, sedan solen över pardiset har börjat gå ner.

LÄS MER PÅ TIDNINGEN RES WEBB