Receptionisten har strupcancer och måste pressa fingertoppen mot en ventil i bröstkorgen för att säga ”Välkommen till ...” men så slinter fingret och det hörs ett ljud liksom från en trasig pruttkudde i stället för ”… Alexandria”. Typiskt för budgethotell här i staden har mitt rum så kallad ”sned havsutsikt”, vilket innebär att jag skymtar Medelhavet om jag sträcker mig från balkongen tills jag nästan slår pannan i bakväggen på det väldigt lyxiga 1920-talshotellet Cecil, där W Somerset Maugham, en av mina litterära favoriter, bodde. I skallen kokar diverse förutfattade meningar om den anrika staden. Monty Python-medlemmen Michael Palin sa att det var en finnigare version av Cannes. E M Forster som skrev den klassiska resehandboken Alexandria: A history and a guide, upplyser redan i förordet att ”Alexandrias ’sevärdheter’ är i sig själva ointressanta, men blir fascinerande om man närmar sig dem från det förflutna”. De väl pådunkade spårvagnarna hör till Afrikas äldsta, hästdroskor är fortfarande ett normalt inslag i gatubilden, art deco är senaste modet, folk röker som borstbindare, och på den koloniala järnvägsstationen har alla klockor stannat vid olika klockslag som för att markera att här tog tiden slut. Alexandria är den ultimata staden för nostalgiker. 

Luxors flygplats, typ midnatt, och inte en skymt av den utlovade hotelltaxin. Inget nattöppet växlingskontor, ingen organiserad verksamhet av det slag man förväntar sig på en av världens främsta turistdestinationer, bara kompakt egyptiskt mörker. Vad hade jag inbillat mig? Ett pinfärskrevolutionerat Egypten har viktigare saker för sig. Det är bara Hany, den glade taxichaffisen, som vill bli min bästis och ta mig till något hotell som pröjsar kommission. Kruxet är att Hany är den enda taxichauffören som har nattjour i Luxor och han har därmed fri lejd att skörta upp mig så mycket han vill.  Taxin bränner i väg och det visar sig när vi korsat bron över Nilen att Hany inte har den blekaste aning om västbankens geografi – på västbanken ligger bara ett par enstaka härbärgen, väl utspridda, för de flesta turister bor i hotellklungan på östbanken. Vi irrar runt, väcker beduiner och gör intensiv midnattssightseeing. Efter att Hany försökt dumpa mig i diverse vaga oaser, hittar vi Sheikh Aly’s House. När Aly, nuvarande ägarens far, anklagades för att ha rånat mumier sadlade han om till pensionatsföreståndare. Arkeologer var glada åt hans expertis, eftersom han visste vilka gravar som förblivit oplundrade. Huset blev med tiden också populärt bland konstnärer som kom för att inspireras av de tidlösa monumenten.

F rån Nilen färdades man förs t genom öknen – den kortaste vägen gick till Al-Quseir, fem nätter med åsnekaravan. Rutten är frestande, men det är ett litet problem. Vägen är förbjuden. Av säkerhetsskäl vill polisen att utländska turister reser via en nordligare rutt mot badorten Hurghada. Men taxichaffisen Hany har en plan. Han lånar en privatbil så att vi kan bluffa oss förbi poliskontrollerna – de stoppar mest taxibilar, nämligen. Vi klarar oss genom vägspärrarna i Qift där några polismän halvsover i hettan och Hany trampar gasen i botten. Hastighetsmätaren skjuter upp till 200 kilometer i timmen och vi korsar hela öknen på 50 minuter. Just när Hany drar en Mubarakvits om valfusk fastnar vi i en massiv poliskontroll. De släpar in Hany på stationen och jag får stå i öknen och vänta medan bilen plockas isär på jakt efter kontraband. Lyckligtvis kan poliserna ingen engelska, men däremot skriker och gormar alla på Hany. Efter en timmes trakasserier löser sig situationen lika snabbt som den uppstod: en femtiolapp i mutor är allt som krävs. Efteråt säger Hany cyniskt att revolutionen inte har förbättrat något. 

Den som är riktigt observant kan fortfarande skymta kajkanter, grunden till en villa som måste ha varit hamnmästarens residens, en ruin med en kvarn och en eldstad kan ha varit bageriet – som försörjde garnisonen bemannad av ett 50-tal romerska legionärer – och så fanns det en taverna där man tullade på exportvinerna. Det finns inga skyltar, inget museum ... men, tänker jag när solen börjar gå ner över öknen, är det där en aftonbris från havet eller historiens vingslag som flappar över Egypten? 

FLER RESTIPS PÅ RES.SE