Det var under Jesus tid och några hundra år framåt som den mayaindianska kulturen stod på sin höjdpunkt. En kultur och en vetenskap som då vida överträffade den europeiska, inte minst inom områden som matematik och astronomi. I Tikal bodde över 100 000 människor som hade kartlagt himlavalvets hemligheter, uppfunnit ett eget skriftspråk, konstruerat en tidskalender på 365 dagar och lyckats bygga dessa väldiga pyramider i djungeln utan  mekanisk utrustning.

Jag reser bakvägen in mot Mexiko för att följa mayas väg från Tikal via byar som klänger längs branta majsfält och täta guavesnår. En vådlig buss­färd över raviner och höga berg som klyver molnen och med en chaufför som gör den ena våghalsiga omkörningen efter den andra.

Vi passerar gränsen till Mexiko vid staden Chetumal, och når efter ett par timmars resa den minsta staden i mayaindianernas rike, Tulum, den enda ­sjö­staden och den tredje som byggdes efter Tikal och Coba. Det fylliga, varma ljuset strilar genom ­palm­bladen som skänker en behaglig skugga längs den kritvita sandstranden nedanför templet. Vinden från havet är ljum och saltmättad. Fantasin frigör bilder från en högtstående kultur som spanjorerna på bara några år i början av 1500-talet lyckades förinta. Det var då som conquistadoren Pedro de Alvarado krossade de sista spillrorna av ett splittrat rike.

Nu är hela den karibiska kustremsan mellan Cancún i norr och Tulum i söder strösslad av hotellanläggningar. Det som ­åter­står av orörd kust är bara de allra sydligaste delarna mot gränsen till Belize. Om tre år börjar man bygga en flygplats utanför Tulum, vilket blir dödsstöten för denna orörda del av Mexiko.

Här lever myterna starkare än i något annat land i Latinamerika. ”Mexikos förflutna väger tungt, därför att även om de spanska erövrarna tog hem segern, så har landet på grund av sin politiska och historiska karaktär gett den slutliga segern åt de besegrade”, säger den mexikanske författaren Carlos Fuentes.

Enligt mayaskrifterna finns en himmelsk väg mellan templen på Yucatánhalvön. Man har hittat rester av dessa stenlagda vägar, bland annat mellan mayastäderna Coba genom djungeln till Chichén Itzá. En spikrak väg tvärs igenom djungeln vilket förvånat världens arkeologer. Med sin astronomiska kunskap  har indianerna beräknar riktningen trots att det är närmare 20 mil mellan de båda städerna, dess­utom skymd av tät vegetation. Jag tar mig fram på betydligt modernare vägar från Tulum längs Mexikos guldkust, Costa Maya – turistindustrins heliga platser på ett pärlband ända upp till Cancún. Jag är på väg till en av de sista utposterna på halvöns nordöstliga spets, den lilla ön Isla de Holbox.

Färjeläget i Chiquila är påvert. Kaptenen på den lilla båten som ska ta oss över till ön Holbox har en kylbox med några öl under förarsitsen, vilket gör den korta överfarten njutbar. Holbox är förvisso ingen jungfrulig Robinsonö, men är en förhållandevis oslipad pärla i sammanhanget, som i bakvattnet av mayakustens massturism ostört och i egen takt hittat sitt småskaliga, ekologiska koncept. Stranden är kritvit av snäckskal pulveriserade till timglassand.

Överallt på ön kan man vandra runt barfota och det mesta når man till fots eller med någon av öns golfbilar. Inne i byn finns restauranger och affärer. De är små, personliga och enkla och serverar mat med råvaror hämtade direkt från havet. Det som slår mig under några dagars behaglig tillvaro på ön är det vänliga bemötandet.

När jag sitter på stranden och tittar in i den snabbt dalande solen vill jag gärna se denna plats som den varifrån Quetzalcóatl, den befjädrade ormen, en av Mexikos mest berömda gudar, be­gav sig när han i en flotte av flätade ormar seglade bort från sitt land med löftet om att en gång återvända.

LÄS MER PÅ TIDNINGEN RES HEMSIDA