LATA, DUMMA och odisciplinerade. Det är den bild av överviktiga som många bär på. Hanne Kjöller – ledarskribent, legitimerad sjuksköterska och överviktig – gör upp med den föreställningen och med bantningsrörelsen i sin bok ”Operation: nytt liv”.

•• Varför skrev du boken?
– Jag har själv brottats med mina viktproblem nästan hela livet. Det har varit en kamp som präglats av skam, självförakt och en känsla av att jag själv inte har kunnat kontrollera vad jag har ätit och vad jag vägt. Till slut genomgick jag en överviktsoperation, och det är det bästa jag gjort. Det är en fantastisk möjlighet som finns och som fler borde få tillgång till.

•• Du vägde under en period över 100 kilo. Hur mådde du då?
– Jag mådde förfärligt. Den sista tiden före operationen ville jag inte att folk skulle se mig. Jag kunde inte springa efter en buss. När jag åkte skidor och trillade kunde jag inte ta mig upp utan hjälp – jag som sett mig själv som en sportig människa och en duktig skidåkare. Det var oerhört pinsamt.

•• ”Det är väl bara att äta mindre?” heter ett kapitel i boken. Är det inte det?
– Nej, för de allra flesta med grav övervikt går det inte. Det visar entydig forskning.
I boken intervjuar jag Susanne Dickson, professor i fysiologi och en av de främsta på området. Hon säger att oerhört få av oss kan kontrollera vad vi äter. Vi kan göra det i perioder, men inte resten av livet. Traditionella bantningsmetoder kan säkert vara bra för den som behöver korrigera några extra kilon. Men för människor med ett BMI på 35 eller mer är den långsiktiga misslyckandefrekvensen nästan 100 procent.

•• I dag har cirka 150 000 vuxna svenskar ett BMI på 35 eller mer och är gravt överviktiga. Har vi råd att operera alla för 75 000 kronor per person?
– Jag är övertygad om att det lönar sig. En oerhört stor del av dem som är gravt överviktiga arbetar inte. Och sjukvården måste ta hand om konsekvenserna av övervikten: diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, slaganfall och andra följdsjukdomar.

•• Hur menar du att samhället ser på överviktiga?
– Det är den sista gruppen som det är fritt fram att diskriminera. Det finns ingen normal vuxen människa som pekar finger åt någon som sitter i rullstol eller är färgad. Däremot kan vanliga vuxna människor som möter en överviktig fälla alla möjliga kommentarer.

•• Du är en av dem som misskrediterats på Alexander Bards mejlinglista Elit. Skribenten Jan Söderqvist kallade dig för ”en dum jävla tjockis” och talade om din ”majestätiska fläskighet”. Hur reagerar du på det?
– Jag tror att det är ett symtom på att överviktiga är en grupp som det är okej att mobba. Men jag tycker fortfarande att det säger mer om honom än om mig. Och det är uttalanden som har drabbat honom själv mer än mig.