Jag ville bli cowboy när jag var liten. Det var något magiskt med alla detaljer som cowboyer bär på. Boots med kaststjärnor i klacken, hatt som målar en mystisk skugga över ögonen när de sitter uppe på sin häst, och ett hölster som hänger snett på ett nonchigt sätt med en puffra på varje sida. Med sina prylar inger cowboyen respekt och är farlig, samtidigt som hans dammiga gestalt och sluddriga repliker om att rensa ut pack gör honom till en skön och avslappnad kille.
En cowboys liv är något helt annat än tråkiga skolbänkar. Han rider in i ökenstäders ödsliga gator, fixar så att skurkarna hamnar i finkan och rider sedan vidare till nästa stad. Det finns alltid fler män som måste uppfostras med hårdhandskarna. Och det finns alltid fler maktlösa offer att beskydda.
När en cowboy inte jobbar ligger han mest med hatten neddragen och ett långt grässtrå i munnen medan hunden leker med en insekt vid hans fötter. Han har funnit sin naturliga plats i stäpplandskapet. Han är åter ett med naturen. Klart att när man är nio bast så vill man bli cowboy.

Det som är häftigt med cowboyen var all hans frihet. Han rider runt ensam i en värld som befolkas av pojkar som leker revolverlekar bland övergivna trähus. Det finns inga mammor i vilda västern. Därför är vilda västern den perfekta och laglösa lekplatsen för pojkar. Cowboyen bossar över sin häst och sin hund. Han bossar över alla han vill eftersom han har pistol. När man leker cowboy visar det sig att just pistolen och de långa resorna med häst är det viktigaste.
Nu har jag vuxit upp och lämnat lekarna bakom mig. Min bild av västerngrabbarnas frihet har förändrats. När jag bläddrar i de gamla Lucky Luke-albumen påminns jag om att de alltid slutar på samma sätt. Hjälten sjunger att han är en ensam kille väldigt långt ifrån sitt hem. Men när jag som ung vuxen läser texten är hjälten inte häftigt fri, som han var när jag var pojke. Han är snarare sorgsen och ensam. Så länge han finner en ny stad med en ny bov fyller cowboyen en funktion. Men om han nånsin stannar upp, förlorar han sin mening. Jobbet är det enda som fyller tomrummet i hans bröst.

Lucky Luke menar att han är ”far away from home”. Men frågan är om man kan tro att han verkligen har ett hem. Cowboyens eviga resande i ensamhet gör att han inte kan binda sig till människor. Han har inga nära vänner utom hästen och hunden. Och han har absolut inte nån familj.
För pojkar är det här en cool bild av manlig frihet som de läser i serietidningar och ser på film. Varje cowboypojke växer sedan upp till vuxen. Och om han då fortfarande uttrycker sig med pistolen i stället för att samtala, om han inte klarar av att skaffa nära relationer med andra människor, om han känner att han kommer att förlora sin mening samma sekund som han stannar upp från sitt jobb, då kommer han att bli just som Lucky Luke. Han kommer att bli som så många män i Sverige. En ensam cowboy, långt ifrån sitt hem.